emma navine

Nästan varje dag går det upp för mig vad stor William har blivit, speciellt i alla dessa små vardagsmoment som han snappar upp. Som när man ska ta på honom jackan så sträcker han ut ena armen. Häromkvällen gjorde vi avklädning, blöjbyte och pyjamaspåtagning helt och hållet när William stod upp. Ger man honom ena axeln så håller han i sig medan han lyfter på benen. När tumvantarna ska på så håller han ihop fingrarna så det blir enklare för mig att trä på vanten. Och bara som den saken att gå till kylskåpet när jag häller upp kaffe i min mugg, för att han vet att jag ska ha mjölk i kaffet... Vad hände med min bebis som inte förstod nånting?

Språket har också blivit bättre. Han ropar på mamma mest hela dagarna. Baba är pappa. Muuu säger kossan. Mjau säger katten. Ejej = hejhej, och säger man hejdå eller bara klär på sig i hallen, så vinkar han för fullt. :)

Han har 6 tänder, men de har han haft sen i januari. Dessa 6 tänder kom nästan samtidigt och med en rasande fart, sen var det bra tyckte William. Haha.

Han är dessutom en ordningssam liten kille, jag antar att det sätter sina spår att gå hemma med en sån som mig... När han har ätit upp vällingen i sin saccosäck framför Nyhetsmorgon, så hasar han sig ur säcken med flaskan i handen och springer in till mig i köket där jag står och kokar kaffe eller gör frukost, och kan jag inte ta emot flaskan direkt, så står han och väntar tills jag kan ta den och ställer den på bänken. Då är hans mission avklarat och han springer in till vardagsrummet igen för att leka. En annan sak är duken på vardagsrumsbordet. Om duken ligger uppvikt så viker han ner den och rättar till i bästa mån. Sölar jag mat på bordet när jag matar honom så plockar han upp matbiten och lägger tillbaks den i skålen. Sötgöte..! :)

Igår fick jag mitt sommarschema, på hela 283 timmar, fördelat under juni, juli och augusti. Jag blev såå glad när jag fick se hur mångat timmar jag fått, för när jag sökte så fick jag höra hur svårt det skulle bli eftersom jag bara kan jobba två veckor under Fredriks semester, och resten av tiden bara kväll. Men jag hade fått flest timmar av alla vikarier.

Det kör dock ihop sig under 17 tillfällen. Jag börjar 13:30 och Fredrik kommer inte hem förrän 15:45. När jag börjar 15:30 måste jag åka senast 15:15 vilket gör att vi behöver cirka en halvtimmes tillsyn av William. Men det ordnar sig nog. Det måste det göra. :)

Nu var det längesen! Sist skrev jag ju om julkortsfotografering. Här är resultaten av det bestyret:
Jag blev inte helt nöjd, men det fick duga.

William är så rolig nu, det finns verkligen sina fördelar med att de små växer upp! Även fast jag kan sakna bebistiden något fruktansvärt ibland. Då myste man när man själv ville. Nu myser man på hans villkor, men då är det faktiskt ännu mysigare eftersom det sker på Williams eget initiativ.

Han går förstås för fullt nu. Ofta småspringandes eftersom det inte går snabbt nog att bara gå. :)

För drygt en månad sedan kom jag på honom med att sortera klossar, ni vet lägga cirklar, fyrkanter och trekanter i rätt hål. Jag blev rätt paff eftersom jag inte har suttit och visat honom, jag tror inte ens att klossarna har varit i närheten av bilen som klossarna ska ner i och jag trodde att det skulle komma i ett senare skede. Jag blev så sjukt imponerad och stolt. I några dagar. Då upptäckte jag att cirkeln, fyrkanten och blomman går i hålet för cirkeln, och när han ska lägga i trekanten som inte går i så öppnar han istället på locket och lägger i den. Haha. Varpå han applåderar för sin duktighet. Även när jag lägger i klossar så applåderar han. Så söööt!

För några veckor sedan lekte han med en leksaksmobil, så jag sa "hallå hallå" och han satte omedelbart telefonen till örat. De små förstår verkligen mer än vad man kan tro. För det är ju inte direkt så att hans leksakmobil liknar min Samsung, och jag säger då definitivt inte hallå hallå när jag svarar i min telefon... så var har han fått det där ifrån kan man ju undra..?

Han är en riktig liten retsticka vår pojk. Har han fått ett kex eller en majskrok så går han fram till oss och räcker fram godsaken, precis som att han ska bjuda. När man sen försöker ta kexet så rycker han åt sig det, skrattar och springer iväg och mumsar i sig det själv. Haha.

Åh, han är så duktig. Vi har nästan inte barnsäkrat nånting här hemma. Inga lådor eller skåp och jag har haft golvblommor ståendes orörda. Han vet att han inte får, så då gör han det inte. Jag tror att det är bästa sättet, för barnsäkrar man allting så blir ju det ett problem när man åker hemifrån. Då skulle han väl go bananas på alla skåp, lådor och allt annat istället eftersom han inte lärt sig att man inte får öppna, inte får röra, det enda han vet är att det inte går att öppna. Med ett barnsäkrat hem från golv till tak behöver man ju aldrig säga nej, men ett barn ska lära sig vad ett nej betyder.

Har vi exempelvis råkat lämna grinden till hallen, trappen och toan öppen, så ställer han sig oftast bara och flinar åt sig själv i hallspegeln en stund innan han går tillbaks. En period attackerade han trappen så fort han kunde, men den var tydligen inte så rolig som vi trodde att han skulle tycka.

Han har 6 tänder, och de kom nästan samtidigt allihop. Sen dess har det stått still, men jag tror att det är fler på gång i skrivande stund. Han som aldrig brukar gnaga på saker gör det mest hela dagarna nu. 4 uppe och 2 nere. Rätt stora prylar dessutom så jag längtar efter att få se ett par-tre smågryn nu. :')

Så var det det här med talet... han har sagt mamma, pappa, kisse, lampa, ja, nej m.m. Men jag vet inte. Han vet vad mamma, kisse och lampa är, men sålänge han inte säger det regelbundet och tydligt och apropå ingenting så anser jag nog inte att han verkligen säger det. Så vi väntar fortfarande på Williams första ord. Jag misstänker dock att både Fredrik och jag är "mamma", för om Fredrik går utanför grinden och går upp eller ut så står han kvar och ropar mamma efter Fredrik. :) Ett vanligt fenomen har jag hört!

Han sover fortfarande som en gud. För ett par-tre månader sedan var jag förtvivlad över att vi sov bort hela dagarna, så vi började lägga honom strikt 19:30, istället för 20, 20:30. Ingen skillnad. Han sov ändå till 10 som oftast vilket innebar att han fick drygt 14 timmars sömn varje natt, och 3 timmars lunchlur, och totalt bara 7, ibland 8 vakna timmar. Jag kände att han växte upp bakom spjälorna och att han inte lärde sig något därifrån och mådde allmänt dåligt över det. Samtidigt ville jag inte väcka honom eftersom han uppenbarligen behövde den sömn som han tog för sig. Men så helt plötsligt slog det om i samband med att det började ljusna på morgonen, och han vaknade runt 7:30 vilket jag är helnöjd med! Perfekt tid! Jag kan ju även passa på och skryta över hur otroligt lättlagd han är. Förut kunde han surra på en stund innan han somnade när jag hade lagt honom, men nu är det helt tyst. Jag tror inte ens att han rör sig från att jag lägger honom och tills det att han sover. Samma gäller när jag lägger honom på lunchen. Och han sover i 99,6% av fallen utan att säga ett knyst förrän han vaknar glad i hågen på morgonen. Vi har slutat ta ner babyvakten till och med, för den får aldrig komma till nån nytta...

Såhär ser vår dag ut:
07:30 - Vi vaknar.
08:00 - 210 ml ersättning till frukost.
10:30 - Jag ger honom lunch och lägger ner honom.
14:00 - Ungefär nu vaknar han. Ibland redan kl. 13.
14:30 - Eventuellt lite mellis. Ingen regelbunden grej än.
16:00 - Middag. Oftast puré då han föredrar att bli matad nuförtiden.
18:00 - Gröt med fruktpuré.
19:30 - Ersättning och läggning.

William har hittills ratat all välling. Imorse provade jag igen och han åt upp allt. Så jag ska fortsätta ge honom välling på morgonen... jag hoppas verkligen att det håller i sig, för ersättningen kostar ju multum och känns mer som ett blaskigt bebissubstitut för mjölk.

Vi fick erbjudandet att skola in William på ett nyöppnat dagis på Källgatan i Kramfors i april, för att sedan skola om honom i Bollsta i augusti. Vilket dessutom skulle innebära att han skulle hamna på ett sommardagis däremellan. 3 olika dagisplatser på 4 månader? Jag tackade nej. Det kändes rörigt och otryggt för William. Då tar vi hellre smällen denna sommar och låter William få en trygg och bra dagisstart till hösten, och försöker göra det bästa av situationen i sommar. Så troligtvis i augusti börjar inskolning på Bollsta dagis. Då är jag antagligen inte lika nojig heller, för då går han stabilt, kanske kan göra sig lite förstådd och har kommit ifrån att stoppa allt i munnen och inte sover halva dan och sånt...

Nää, nu ska jag gå och göra mig klar för att åka till Williams mormorsmor i Nyland när Willepillen vaknat. Hoppas att det inte går lika lång tid till nästa uppdaering :)

Här kommer några bilder från fotograferingen i förrgår:
Stolen snickrade min morfar ihop till mig som barn.

Part 1 - igår.

Mulet och mörkt ute: jag hade inte en sportslig chans att ta kort inomhus, utan att behöva använda mig av den värdelösa inbyggda blixten på min systemkamera. Iallafall inte en bit in i rummet, och med den mörka bakgrund jag planerade att använda mig av. Men för att uppnå ett någorlunda ljusinsläpp så la jag ut ett vitt lakan på dubbelsängen som står alldeles intill ett fönster. Tog av pojken kläderna och satte på honom tomteluvan och började fota.

Insåg ganska snart att det skulle krävas cirka 100 kort för att få 1 bra. Grabben är mer vild än tam. Han ålade mest bara runt, för att inte tala om de få millisekunderna man har på sig att ta ett kort innan han har hunnit tagit av sig tomteluvan. Sedan intresserade han sig mer för att slita i snoppen än att titta på mig. Men det faktum att han var påväg att rulla utanför sängen ett flertal gånger gjorde att jag gav upp den idén...

Part 2 - idag.

Idag var det ljusare ute, så jag satte genast igång. Sköt bort vardagsrumsbordet från mattan och drog mattan intill väggen jag ville använda mig av. Bara detta var ett projekt eftersom jag fick "hjälp" av William.

Ställde dit tomten. Tog fram ett par inslagna julklappar och la bredvid. Konstaterade att jag hade okrossbara julgranskulor - perfekt! Dom kan han ju leka med... tog på grabben tomtedressen och mössan och placerade honom på mattan, bredvid tomten.

Julgranskulorna var kul tills han insåg att de inte gick att äta. Tomten välte han, och den där mössan var mer av än på. Julklapparna jag hade lagt ut får jag nog slå om, för julklappspapperet är både fuktskadat och trasigt.

Tills jag kom på att jag hade köpt sockerfria pepparkakor! Tänkte att, då sitter han ju åtminstone still... en stund... Sprang och hämtade en som han fick mumsa på, men då var ju problemet att jag inte fick någon som helst kontakt med honom istället. När pepparkakan var uppäten, eller ja, uppäten och uppäten: När pepparkakan hade lösts upp av all saliv och pojken, samt dressen, var täckt av en brun gegga började jag städa undan.

Och det var väl ungefär då jag bestämde mig för att köpa julkort på ICA istället.

Det är rart med barn!!

Williams nya, aktiva livsstil har gjort underverk på vågen! Idag var vi på 10-månaderskontroll på BVC och han är nu väldigt nära medelstrecket med sina 10,2 kg. Gudskelov börjar även hans huvud att inta något normalare proportioner, och det tackar jag verkligen för. Jag vet inte hur många tröjor, t-shirts och bodys jag har fått hätt iväg, helt oanvända, pågrund av det där överdimensionerade huvudet!

I samma veva som jag skrev det förra inlägget, började sonen dra sig framåt på händerna. Idag såg jag att han börjat ta hjälp av benen också, så nu går det riktigt fort emellanåt. Speciellt om katten är i närheten. Till kattens stora fasa, förstås. Det är tur att katten är snäll, även om det i princip är raka motsatsen till vad William är med katten ;)

För en vecka sedan hittade jag ett litet riskorn i Williams söta lilla trut. Helt oväntat var det, för jag hade nog räknat med gnäll, feber eller diarré - men han visade inga tecken på tandsprickning alls. Ibland undrar jag om han överhuvudtaget kan känna smärta...

Det går minst sagt framåt... med rasande fart... och jag saknar bebistiden nåt så fruktansvärt, men visst är det kul att se hur mitt lillhjärta utvecklas också :)

Bebisar gillar fasta rutiner. Min med, ibland. William har sen han föddes sovit lunch i vagnen som stått i vardagsrummet, med teven igång. Samma sak, varje varje dag. Vagnen, som han förresten växte ur för flera veckor sedan, men jag har gruvat mig så inför att lunchnatta honom i spjälsängen i hans rum, för jag har antagit att det skulle innebära dagar, kanske veckor, av grin och gnäll... men... min pojk slutar aldrig att förvåna!

Vår dagsrutin går till som så, att han vaknar runt 9-isch, får 3:ans ersättning och efter två timmar lite lunch, varpå jag direkt lägger ner honom. Igår la jag ner honom i sin spjälsäng för allra första gången under dagtid. Han slocknade direkt. Och sov i tre timmar (!) tills han vaknade och då låg och brummade en stund för sig själv i sängen. Samma sak idag. Helt borta så fort huvudet hamnade på kudden. Jag blir så stolt och kärleksfylld och imponerad och glad och överväldigad att jag bara vill ställa mig på Sveriges högsta topp och skrika rätt ut vilken underbar och snäll pojke jag har!

Man tror att man upplevt kärlek förr, och det kanske man har också. Men kärlek till en medmänniska är något helt annat än den kärlek man känner till sin egen skapelse, sitt eget kött och blod. Det är stor skillnad på kärlek och kärlek. Den lilla människan man burit på i över 9 månader, och som man kan gå genom eld och vatten för att se till så att den lilla människan har det bäst... min son. Mitt allt!

Fast ibland blir det grin och gnäll också, förstås. Men över ganska så obegripliga saker. Som helt plötsligt vill han absolut inte åka bil, eller sitta på golvet, eller äta, eller... och sen kommer man till såna här saker som det är förståeligt och väntat att han ska göra uppror mot. Och så går det galant istället. :)

Vad det gäller utveckligen så upplever jag honom lite sen, men jag är glad så länge han sitter still. Han kryper inte än, även om det är på gång hela tiden. Han har däremot börja sätta sig upp själv, från liggande position på golvet. Han säger (förmodligen) inte mamma, men han vet vad lampa är. Säger jag lampa så tittar han (och ibland pekar) på lampan. Jag skulle fortfarande kunna ha spjälsängen på det övre läget, för han är inte intresserad av att dra sig uppåt. Inte ens i liggdelen till barnvagnen, trots att det finns mycket att ta tag i för att ha sig upp. Han tar dock några stapplande steg med sin läragåvagn innan han drösar ner i golvet. Så han är troligtvis en gå-are och ingen krypare :)

Men som sagt, ju längre han är still, desto gladare mamma... ;)

Det vackraste som finns <3

Så var William 9 månader och ännu har inget bakslag kommit... han är fortfarande så snäll så snäll, och sover så länge att jag oftast missar nyhetsmorgon som slutar 10. Men det har jag mig själv att skylla, eftersom jag lägger honom så sent som 21. Vi ska väl börja vända på dygnet... snart. ;)

Inga tänder än, så snällheten lär ju gå över. Fast i tisdags slösade mamma, jag och William bort en timme av våra liv på att sitta hos tandläkaren för Williams räkning... så meningslöst så det finns inte! Jag höll på att dö när hon visade mig hur man borstade tänderna, på en tandprotes. Lååångsamt och förklarande. Nähä no shit, vilken tur att du visade för jag är bara 24 och har inte lärt mig det än! Sen visade hon mig även vad tobak gör mot tänderna. Jag frågade rätt ut om det inte var lite tidigt att föra det på tal, då det är en sisådär 12 år kvar innan det där med att avskräcka sonen för tobak blir aktuellt, men nä, det tyckte minsann inte hon. Så där satt vi tre, en timme, och hade jättetråkigt. Mamma satt och nickade till. Det är ju tur att jag har en snäll son, som accepterar det mesta och har ett tålamod som inte är av denna värld...

Jaja, han fick ju en tandborste åtminstone... fast det är en rätt så dålig ersättning för den där timmen, speciellt eftersom William mest uppskattade plasten som var på den. :/

Annars, som de flesta vet, så ligger Williams morfar på sjukhus. Jag skjutsade in honom akut till Örnsköldsvik onsdagen den 18:e. I fredags ringde hans läkare och förklarade att han åkt på en svår blodförgiftning, och en misstänkt blodpropp i armen och kanske även en mindre hjärtinfarkt. Senare den kvällen ringde sjukhuset och berättade att de tagit ner honom på intensiven, då läget var kritiskt. Dagen därpå ringde de och berättade att han akutopererades den natten, och efteråt sövdes ned och lades i respirator så han slapp lida. Vid det läget trodde jag att jag hade sett pappa för sista gången, och att han aldrig skulle få möjlighet att ta med sitt barnbarn, sin stolthet, på den där efterlängtade skoterturen, eller ta med honom i traktorn, eller på motorcykeln, eller... listan kan göras lång, då pappa äger alla småpojkars drömfordon...

Men min pappa är en riktig tjurskalle, för här i veckan har vi bara fått gladare och gladare besked, och idag ringde t.o.m. pappa själv till mig. :) Den känslan - oslagbart!

Nu återstår bara att se så han återhämtar sig som han ska :)

William sover numera i sitt eget rum, och det har han väl gjort i snart två veckor tror jag... och det går jättebra, som allting annat med den där pojken! Han somnar innan man ens har hunnit lämna rummet, och gör i regel inte ifrån sig ett knyst förrän 8-9 morgonen därpå.

I samma veva, kanske för två veckor sedan, började han sitta helt själv. Länge alltså, och på hårda underlag då tipprisken var liten. Jag tror att han var lite sen med att sitta, men det tror jag har och göra med hans stora huvud. Han ligger ju och maxar diagrammet på BVC, så det är klart att ryggen och balanssinnet behöver lite tid till att utvecklas för att hålla tjockskallen uppe ;)

På tal om BVC, imorgon ska jag äntligen få väga och mäta knubbisen!! Det ska bli så jäkla spännande, för att inte tala om att det ska bli intressant att se hur Anna kommer besvara alla mina tusen frågor angående Williams kost. När 6 månaders-strecket är nått är valmöjligheterna oändliga och såklart vill jag ge William det nyttigare alternativet...

Ofta slår det mig, vilken otroligt snäll och lättsam kille jag har! Senast igår, satt han inne på sitt rum och jomlade på med några leksaker, medan jag satt vid datorn i dörröppningen in till hans rum. Så hör jag hur det tjongar till i golvet, nästan så att det vibrerade till under fötterna. Jag tänkte att nu jäklar spräckte pojken skallen! Men han grinade i tre sekunder och sen fortsatte han att knappa på sin leksakstelefon precis som att ingenting hänt. Hade det varit jag så hade jag legat i koma, garanterat!

Sånt där händer ofta. Man råkar klämma hans snabba fingrar mellan matstolen och bordet, varpå han oftast inte ens reagerar på det. Det har även hänt att man har råkat slagit i hans huvud i dörröppningen på bilen när man ska lyfta honom in eller ut... och man väntar sig världens grin... men nä, det kommer inget. Han finner sig i det mesta, min son.

Gör man ett snabbt utfall mot honom och ryter "BÖH!!" för att skrämma honom, så skrattar han ända från magen. När man petar honom i magen så skrattar han. När man skvätter vatten på honom så skrattar han. När man hickar så skrattar han åt en. När man "låtsastappar" honom så skrattar han så hjärtligt. Han skrattar när man tittar på honom, efter att ha tittat bort en stund. Han har till och med börjat skratta när man torkar honom i rumpan efter att han har bajsat!

Det känns så fint att vara mamma till en son som så uppenbart älskar det liv jag har gett honom ♥


På 8-månadersdagen den 23/8 ställde jag till med fotografering :)

Jag har nyss lagt William för hans obligatoriska lunchlur som alltid sker 2 timmar efter att han har vaknat. Det slår mig varje gång vilken otroligt snäll pojke vi har fått. Jag ger honom en halv stor burk lunch, och går direkt från matbordet till vagnen i vardagsrummet. Lägger ner honom, ger honom nappen och snutten och drar på honom påslakanet/pläden och går därifrån. Sen somnar han helt för sig själv inom 5 minuter och vaknar 2-3 timmar senare, men tro inte att han då berättar att han vill komma upp. Nej, han kan ligga där i upp till en timme och prata med sig själv, krafsa på insidan suffletten, sparka och inspektera fingrar och tår... och i vissa fall till och med somna om igen.

Samma gäller det till kvällen. Jag ger honom gröt & fruktpuré, varpå han får äta sig mätt på godnattvälling. Jag lägger ner honom i sängen, ger honom snutten och nappen, bäddar ner honom under täcket och går därifrån, oftast utan att slå på babyvakten. För jag vet att han kommer inte göra ifrån sig ett ljud förrän klockan 10-11 dagen efter, alltså 12-14 timmar senare.

Förra veckan när han sov lunch klippte jag till och med gräsmattan, utan babyvakt. Efteråt gick jag och duschade. Efter det sov han fortfarande. Så jag fortsatte med att såga ner syrénbusken. Sen kom min bror med grästrimmern och jag var ute med honom, fortfarande utan babyvakt. För det är inte lönt. Jag vet inte hur många gånger vi har laddat babyvakten utan att den har fått spela upp ett knyst. Jag gick ju givetvis och kollade till honom emellanåt, och ibland låg han vaken och mojsade runt för sig själv. Men somnade sedan lugnt och stilla om. Den dagen vaknade han 10, och sov "lunch" mellan 12-16... och sov ändå lika bra till natten...

Vi är så fruktansvärt bortskämda. Jag är till och med villig att erkänna att livet inte har förändrats särskilt mycket sen jag fick honom. Jag sover fortfarande länge om dagarna och jag har massor med ensamtid. För William roar sig själv om dagarna. Han ligger och snurrar runt och grejar på i babygymmet, eller så försöker han meja ner alla möbler och väggar i huset med hjälp av gåstolen. Och är helnöjd. Hela hela tiden.

Det anses vara fult att skryta, man framstår väl som bättre än andra och det är väl inte riktigt accepterat i Sverige, för här är vi så mån om att inte sticka ut. Men det skiter jag i. Jag har den absolut snällaste, finaste och duktigaste ungen i hela vida världen. Men det anser väl varenda mamma därute, skillnaden är bara att jag faktiskt säger det ;)

Gungar. Helnöjd.

Tröttsamt att ha jobbet som världens bästa...

Att ha tvättstugetid är också tröttsamt. Så vi passar på att sova lite...

Poolinvigning! Vilken grej!

Frukttajm i soffan <3

Som sagt... tröttsamt...

 

William reagerade precis som under förra vaccinationen... skrek knappt en minut, och gav oss sedan världens smile. Vilket sätt att spendera sin 5 månadersdag på, förresten... Inga biverkningar på sprutorna heller, inte ens lite feber, eller gnäll. Han är precis lika snäll som den ovaccinerade, underbara och älskade William, fast bara lite mer vaccinerad <3

Och han växer, minst sagt... han är nu 7910 gram tung och 65 lång. Inte så konstigt att man inte bär honom mer än absolut supernödvändigast. :)


Den senaste veckan har William skämt bort mig nåt alldeles fruktansvärt! Jag lägger honom runt 20:00, sen vaknar han nån gång vid 6-tiden och vill ha mat för att sedan somna om och sova till 10:00-10:30... inte mig emot just nu, då jag har svårt att sova och ofta tittar på klockan 01, 02 och ibland även 03 på natten. Det är inte lätt när man har en snarkande sambo med inbyggd bergsprängare bredvid sig.

Lillhjärtat når nu ner till golvet med gåstolen. Än har han inte lärt sig riktigt hur man tar sig fram med den, men jag njuter av varje minut han står still ;) Han sitter där och joxar på med sina leksaker på lekbordet framför... Ja, för ratten som hör till, med inbyggd speldosa, har vi plockat bort då vi konstaterat att den inte är dreggeltålig. Vi lyckades dock rädda den i sista stund.

Men det är inte bara dreggel som kommer... han kräks ju fortfarande lika mycket som han alltid gjort. Och varje dag undrar man när fan det ska ge med sig? Så länge han kräks i den här takten så får han ingen lunchpuré, då dessa oftast är knallorange eller illgult i färgen och missfärgar därför hela hans klädutbud. Det blir som inte värt det i slutändan. Fruktpuréer är snällare i färgen, så det får han till kvällsgröten!

Nakenfis-William med sin älskade bitfjäril, som han fick av farbror Jens och tant Anna och deras Arvid i Sollefteå.

Annars då? Fortfarande inga syrier eller asylsökande så långt ögat når... eller jo. Bredvid mamma i Bollsta. Två dagar den här veckan har jag spenderat några timmar hos henne och oj oj... vad jag tycker synd om henne! De tycks inte ha varken möbler, gardiner eller tavlor på väggarna, så från morgon till kväll hör man ett ekande surr där inifrån. Självklart med ytterdörren öppen. Det bråkas, klampas och lever rövarn. En av kvinnorna hade till och med gått in till en av mammas grannar och satt sig. De sitter även i denna kvinnas personliga utemöbel, som hon har utanför sin ytterdörr. Så de kan helt klart inte det här med "mitt och ditt". Det är väl ingen som har berättat det för dem, likaså är det ingen som har berättat för dem att de har en postlåda, så brevbärarn gör det bra om han lyckas stänga locket nästa vecka.

Och jag undrar, hur kan de ha råd med McKinley-jackor och de senaste mobiltelefonerna? Det kan ju bara inte stå riktigt rätt till, det där!

Jag tittar ut genom vårt köksfönster, och ser hur de städar, vädrar och gör i ordning hyreshuset mittemot. Samma hyreshus vars hyresgäster sparkades ut ur under hösten 2011. Detta på grund av att lägenheterna inte ansågs vara beboeliga längre eftersom byggnaden inte sett susen av någon slags renovering på åratal. Det kallställdes då i väntan på rivning.

I vintras började det pratas om att just denna byggnad skulle bli ett asylboende, något jag hoppades skulle vara ett falskt rykte. Det bekräftades tyvärr den 3 januari då en artikel på Allehanda publicerades.

Skulle det inte rivas sa ni, lägenheterna uppnådde väl inte längre människostandard? Den stackars blinda kvinnan som hade bott där sen huset byggdes på 70-talet, fick inte bo kvar, för hon kunde varken skita ut en massa stålar eller signera något fancy flerårskontrakt som Migrationsverket nu gjort. Så då går det bra. Allt för ekonomin!

Hur smart är det att ta in fler människor när vi inte ens kan erbjuda ett drägligt liv åt de vi redan har? Jag säger inget om att ta in en drös och placera ut dem lite här och var i vårt avlånga land, det gör oss bara gott i fråga om förståelse för andra kulturer. Men när man såhär omedelbart ökar antalet invånare i en jätteliten kommun som Kramfors med 5% tycker jag att gränsen är nådd för längesen! Jag har svårt att tro att det ska finnas tillräckligt med resurser i vår lilla kommun för att omedelbart anpassa 400 flyktingar till Sverige. Det vill säga lära dem språket och den svenska kulturen. Har de tur så anländer de efter sista april, annars tycker jag nästan lite synd om dem när Granvägen tar fram sin arsenal av smällare och raketer...

Man börjar ju fundera på vad andra länder har insett, men som Sverige har missat. Empati finns väl i andra länder också? Och skulle det nu finnas en ekonomisk vinning på invandringen i det långa loppet så skulle väl fler länder haka på. Alla gillar vi klirr i kassan.

Jag kan inte sluta tänka på de eventuella följderna av det här... I byggnaden finns 14 lägenheter, om vi säger att det kommer bo i snitt 4 personer i varje lägenhet, så kommer Väjas befolkning öka med 56 personer. Vi kommer alltså få 56 nya grannar vi inte kan utbyta en endaste mening med.

Så kommer de ha eller åtminstone inom kort att lära sig svenskt folkvett? Kommer William kunna lämna sina leksaker ute på gården nästa sommar eller kommer man måsta låsa in rubbet för att få ha det i fred? För som sagt. Det går ju inte direkt att knata dit och upplysa dem om fenomenet "mitt och ditt" på vår klämmiga Ångermanländska.

Jag har till och med googlat på "katter Syrien", allt för att stå så redo som möjligt. Och jo, Liam kan nog bo kvar hos oss även fast vi får drygt 56 nya syriangrannar. Det här var sidan jag hittade. Innan dess hade man ju ingen aning om katter ansågs vara en sällsynt delikatess så Liam riskerar att bli soppa om han bor kvar i Väja.

På Facebook uppdaterar man oftast sin status när man varit med om något ovanligt. Bli inte förvånade om det dyker upp en statusuppdatering till hösten där jag i mitt lyriska tillstånd skriver: William och jag var nyss ute och lekte och vet ni, en SVENSK gick förbi!!

När jag var liten var åsynen av en ickesvensk dagens stora händelse. Finns det inget alternativ där emellan?

Jag ska dock försöka att inte tjura ner mig alldeles utan istället försöka göra det bästa av situationen. Det finns ju ingenting jag varken kan säga eller göra för att förändra detta beslut. Förutom att rösta annorlunda i valet 2014... jag är en människa av empati för allt levande på denna jord, men jag vill inte byta ut mina svenska medmänniskor, utan behålla Sverige någorlunda svenskt!

Så igår var det dags - första vaccinationen. Här och där, lite då och då läser man om griniga ungar, hög feber och andra negativa biverkningar. Jag var minst sagt nervös! Till på köpet hade han varit riktigt stingslig precis hela förmiddagen. Och jag tänkte att det lär ju inte precis bli bättre efteråt...

Vi började med vägning & mätning. 6475 tung, 61 lång. Han följer sin kurva till punkt och pricka :)

Sen fick jag sätta mig med honom i knät, och hjärtat rusade precis som om det var jag själv som skulle bli stucken. Tack och lov så såg jag bara Williams bakhuvud när de stack honom i låren. Alldeles innan log han mot pappa Fredrik, sen kom gallskriket. Superdupermegajätteont i mammahjärtat-skriket. Tänkte i mitt stilla sinne hur fan ska det här gå? Jag hade packat ner mat som sista utväg ifall han inte skulle sluta gråta.

Men min lilla hårding tystnade cirka 40-50 sekunder senare, och innan vi hade lämnat BVC hade han till och med bjudit oss på ett leende!

När vi kom ut till bilen hade han slagit igen sina blå, och han fortsatte att sova i bilstolen i köket en timme efter att vi hade kommit hem. Sen när han vaknade så la jag honom i babygymmet och där inledde han en lång och högljudd diskussion med Laban och Labolina, tills han fick mat vid 20:00 och somnade. Han vaknade 8 timmar senare och ville ha mat för att sedan somna om till 7.

Idag har han lite feber, men är inte speciellt missnöjd ändå. Nu ska vi åka och tvätta hos min mamma, så vi får väl se hur det går :)

Stolt mamma ❤

Jag förstår inte hur jag lyckas! Efter lite klick och tryck och jox på försäkringskassans hemsida, så dimper det efter några dagar in en slant på kontot - trots att jag fortfarande inte begriper ett jota av det hela. Helt otroligt, vilken bedrift!

 

Sen får man höra folk som i princip är försäkringskassaexperter svära ve och förbannelse över att det krånglar eller tar tid. Ett tag trodde jag till och med att föräldrapenningen skickades ut automatiskt typ två-tre gånger i månaden, men nu börjar jag nog sakta men säkert förstå att det gör den ju inte, för nu var det ett tag sen jag fick nåt. Haha. Så det är väl dags att gå in och göra några magiska klick på random datum i den söta lilla almanackan dom har där.

 

Egentligen så skulle jag vilja förstå precis allting, vetgirig som man är. Faktum är att det gnager rätt hårt att inte förstå det här. Men sist jag försökte hade de då rakt inte Emma-anpassat sina förklaringar. Jag har ju hört talas om jämställdhetsbonus och grejer, vilket kan vara behändigt att förstå sig på... i vanliga fall klassas jag inte som en efterbliven, inte vad jag vet iallafall. Men i det här fallet är jag tydligen helt jävla hjärndöd.

Jag hade inte tvekat en sekund på att hoppa över alla föräldraträffar och spenderat den tiden åt en försäkringskassekurs istället. Hur vridet det än låter så är det bannemig lättare att läsa sig till livet som förälder, än hur man ansöker om en stackars föräldrapeng.

Jag vet inte ens vad jag får per dag. Jag vet än mindre hur mycket jag får ut på en månad. På specifikationen jag får hem står det att jag fått ersättning för 2, 3, 2, 4, 2 och 3 dagar. Varför? Varför inte bara skriva 8 feb - 8 mars, si och så mycket fick du? Fast det kanske är jag som ansöker tokigt, så det är därför jag får en tokig spec. Det vet jag ju inte eftersom jag inte själv vet vad jag ansöker om.

Men jag ser det från den ljusa sidan: Mina dagar lär ju räcka rätt länge på det här viset...

Efter badet & massagen ikväll somnade William sittandes i soffan, så han tippade omkull, och fortsatte sov. Slagen hjälte! ^^

Annars då?

Jag har tillfrisknat och Fredrik har hunnit insjuknat och blivit på bättringsvägen medan lillprinsen fortfarande bara är på bättringsvägen. Idag är det 10 dagar sedan den första hostan kom. Stackars liten. Men det märks fortfarande ingenting på honom att han lider på något sätt, snarare tvärtom. Under dessa 10 dagar har han surrat och skällt på teven som aldrig förr. Man märker fortfarande stor skillnad för varje vecka som går och det är sjukt kul att se!

Idag är det även 10 dagar sedan han började sova hela nätterna. Han somnar vid 18-19 nere i soffan/vagnen. När jag sen ska gå och lägga mig någon gång mellan 22-01 så väcker jag honom, byter packning, svider om till pyjamas och trycker i honom 180 ml ersättning. Sen sover han i sin säng fram till 07-08 på morgonen. Det skulle vara jävligt intressant att få veta hur länge han skulle sova nere om jag inte väcker honom när jag vill gå och lägga mig...

Har även börjat sälja Williams urväxta kläder på Tradera. Har annonser ute för andra gången nu. Första svängen fick jag 50 spänn för ett par urtvättade pyjamaser samt 157 spänn för ett set med Smurfarna. Härligt med lite klirr i kassan och plats för nya kläder! ;D

Klirr i kassan sa det även igår då jag fotograferade en bekants bröllop. Samtidigt som det är skönt att komma ifrån bebiskräket och bajsblöjorna så saknar man honom så barnsligt mycket, de få timmar man lyckats vara ifrån honom...

I fredags började William hosta. I söndags hade han hunnit blivit både snorig och rosslig i halsen och på måndagen hade han även lite feber och sov mest hela dagen. Så på tisdagmorgon mailade jag Anna på BVC och berättade detta eftersom jag hade läst mig till att man alltid skulle kontakta vården om ett barn under 6 månader blivit förkylt.

Hon ringde upp och efter en stunds pratande tyckte hon nog att det var bäst om någon fick lyssna på William, för säkerhets skull. Jag var inte alls orolig eftersom han t.o.m. blivit bättre på tisdagen, och varit glad, nöjd och ätit normalt under hela perioden. Så kl. 13:30 fick vi tid på VC i Kramfors.

 

Där konstaterade dem att han syresatte sig bra, men att det var trångt i luftvägarna. Han fick andas adrenalin 2 gånger, då han inte riktigt visade någon förbättring efter första gången. När läkaren hade lyssnat på honom för andra gången så sa hon att hon ville att en barnläkare skulle lyssna på honom, men att det var fullsatt i Sollefteå ifall William skulle behöva bli inlagd så hon sa att vi skulle åka till akuten i Sundsvall.

INLAGD!?!??? Tusen tankar, panik, vadå INLAGD?? Sundsvall? AKUTEN? Hallåååå? Är det så jävla allvarligt!?! Han skrattar, han är vaken, han är glad & nöjd och äter och kissar och bajsar och beter sig ju precis som vanligt?? Och kunde hon inte ha konstaterat det här LITE tidigare, kanske inte låtit oss vänta i väntrummet i TVÅ timmar INNAN hon beordrade oss iväg på ett sånt äventyr?

Ett par förtvivlade, oroliga och fundersamma föräldrar for hem och packade en vara-borta-ett-par-dar-väska...

19:05 checkade vi in på akuten i Sundsvall. Vi blev inkallade direkt och de började genast ta en massa prover såsom blodtryck & syresättning. Allt visade fint förutom just det där jävla rosslet...

Han fick andas adrenalin. Igen. William hade inget emot detta eftersom det var en häftig pryl som det rök ur och kom kall luft från, och så var ju sköterskan som höll i den himmelens söt också. Endast EN gång under alla dessa provtagningar denna dag blev han ledsen, och det var när de stack honom i fingret. Då kom det fram ett så fjantigt grin att både Fredrik, jag och sköterskan började skratta. 30 sekunder senare kom han på att det visst inte var så farligt ändå, och fortsatte sitt studerande av sköterskan.

Barnläkaren kom sen in och lyssnade på honom efter adrenalinandningen. Han visade viss förbättring, men sa att han ville att vi skulle stanna kvar över natten. Jag, som fortfarande hade magkänslan att det inte var någon fara med William, lyckades till slut övertala barnläkaren att han skulle få andas EN gång till. Och efter det så var det bara lite lite rossligt kvar, så han släppte iväg oss efter lite information om varningstecken på William.

Ja, så mycket information vi nu kunde förstå eftersom barnläkaren var relativt nyimporterad från något land långt långt borta. Vi lyckades iallafall förstå att effekten av adrenalinet kunde avta efter 2-3 timmar.

23:30-00:00 nån gång kom vi hem. Vi gjorde oss redo för sängen och la oss. Då började tankarna snurra igen. Tänk om han inte andas imorgon när jag vaknar? Hur fan tacklar man en sån sak? Skulle vi stannat kvar? Samtidigt hade jag fortfarande magkänslan kvar att William är på bättringsvägen och att vi alla tre mår bättre av att tillfriskna i lugn och ro hemma. Ja, jag var ju inte särskilt pigg jag heller eftersom även jag hade åkt på förkylningen. Men som vanligt så tänker man ju mer än vad som är hälsosamt.

Men idag, onsdag, visar William ännu en klar förbättring och hjärnan har städat upp sig lite efter gårdagen. Jag är inte ett dugg orolig nu. Det känns ändå ganska skönt att sjukvården tar mitt barns symptom på största allvar och inte skickar hem oss med en Alvedon, som sjukvården har en tendens att kunna göra då det gäller oss vuxna.

En stor eloge ska Sundsvalls akutmottagning ha, för deras effektivitet denna kväll!

Både igår och idag har jag gått igenom bilder på William för att sortera ut vilka jag ska framkalla. Båda gångerna slog det mig att det inte finns en enda vettig bild på William och mig tillsammans, och det värsta är att det tyvärr inte kommer bli särskilt många i framtiden heller. Jag må vara kvinna och kan göra två saker samtidigt, men att stå både bakom och framför kameran är svårt.

Det må låta som en petitess, som nåt en annan kanske inte ens skulle ha reflekterat över. Men jag finner fotografier otroligt viktigt och en stor del av mitt liv. Jag blir därför riktigt jävla sorgsen över att komma till insikt med det här...

Visst kan min sambo lokalisera exponeringsknappen på kameran, och han är även så duktig att han kan trycka på knappen. Men kräsen som man är så ska ju inställningarna, ljuset, vinklarna och estetiken i övrigt vara rätt också och där går han dessvärre bet. Jag hade till och med en liten kameralektion med honom innan vi fick William, eftersom det mest troligt skulle bli han som fick ta de allra första bilderna. Likt förbannat togs alla kort med en ISO på 1600 och bilderna blev grumligare än ett akvarium som inte sett röken av någon slags rengöring sen Internet uppfanns.

Just nu känns det mest bara anus att vara estetiskt lagd. Jag vill ju också kunna tycka om fula bilder.

Annars mår vi bra.