emma navine

Igår blev det en tripp till Sollefteå sjukhus för att kolla upp tjurskallen. Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig, vad som skulle göras, eftersom det var min barnmorska Caroline i Kramfors som bokade tiden. Som vanligt berättar hon ingenting för en, och när hon väl lyckas förklara något, använder hon ord och uttryck som bara gör en orolig. Värdelöst!

Nåväl, väl där uppe tog de mitt blodtryck, jag lämnade urinprov och kopplades till en CTG-maskin. Sen blev jag erbjuden en hinnsvepning och då tackade jag givetvis ja, eftersom det ökar chansen att förlossningen startar inom 48 timmar. Har läst att det kan framkalla oregelbundna värkar bara några timmar efteråt, samt en liten blödning... jomen tjena... Nu är det 27 timmar sen den gjordes och jag känner mig precis lika föralltidtjock som innan. Besviken.

Hon kände däremot att jag var öppen 1½ cm och hade en av fyra cm kvar av livmodertappen. Peppar peppar! Alltså händer det ju nånting iallafall, även om det går sååå oootroooligt lååångsaaamt... Sen mätte hon mängden fostervatten, samt flödet i navelsträngen via ultraljud. Allt såg bra ut. Men skitungen var fortfarande ruckbar.

Sen kom hon med en lapp.

"Igångsättning 23 december 2012 kl. 08:30"

Fantastiskt. Årets julklapp verkar tyvärr komma i tid i år...

Verkar som att vi med nöd och näppe kommer hinna hem från BB innan julafton, om vi ens hinner hem förstås. Men om vi gör det, så verkar julafton ska spenderas hos min pappa i Noraström, drygt 4 mil hemifrån. Vägen dit är slingrig och smal och jag har redan legat i diket längs den vägen en gång i vinter, dock med sommardäck...

Hur som helst. Ni som vet hur det är att vara nybliven förälder. Är det ens fysiskt och psykiskt möjligt som nybliven mamma att orka och vilja åka iväg med en några dagar gammal bebis, mitt i vintern, när man kanske kom hem från BB för nåt dygn sen? Jag får för mig att när man kommer hem från BB, så stannar man också hemma i några dagar innan man ens tar sig iväg på affärn. För att vila upp sig, lära sig allt nytt och påbörja smältningen att man faktiskt är förälder. Eller är det bara jag som ser extremt mycket fram emot ett par veckor av amningsmys på soffan med mitt nyfödda barn? Kul om det är -25 eller kräksnöar...

Hur såg första veckan i hemmet ut för er, som nybliven mamma?

Hmm... nånting säger mig att denna julafton kommer spenderas hemma i lugn och ro, med min lilla familj.

Eller på BB.

Sluta fråga mig och Fredrik om bebis har kommit. När underverket har hittat ut så meddelar vi de närmaste och sen kommer nyheten givetvis ut på Facebook. Jag känner mig stressad, är lättretlig och otroligt jävla less, och jag blir inte mindre av nånting när jag får uppleva inte bara min - utan även alla andras otålighet, dagarna i ända!

Bebis var beräknad att komma den 8:e, idag är det den 11:e och har vi otur kan vi få vänta på bebis i två veckor till. Enligt min barnmorska så sätter de inte igång mig precis 14 dagar efter beräknad förlossning, om bebis och jag fortfarande mår bra. Det skulle innebära en jävla massa dagar full i frågor, det!

Till en början var det roligt att se vilka som intresserade sig, men det börjar bli tjatigt och jag känner mig mest bara som en inkompetent flodhäst. Så sjå er nå hekto tack.

Idag har jag faktiskt haft ont i svank-/höftpartiet. Först tänkte jag skriva att det har "värkt", men det är nog ett heligt ord i dagsläget. Men jag har nog bara legat konstigt, eller så ligger väl bebis och gnager på nån nerv. För nu börjar jag tappa hoppet om att det finns ett slut på detta. Jag trodde jag skulle få för tidigt, så för mig känns det som att jag redan gått 2-3 veckor över tiden.

Skulle min graviditet filmatiseras, skulle den kallas "Den oändliga historian 2".

Igår tog jag mig i kragen och gjorde en fabriksåterställning av min Samsung Galaxy S2 för första gången, trots x antal uppdateringar. Systemet verkligen slukade batteri på slutet, jag fick ladda den först på natten, och sen på kvällen igen - även fast jag bara spelar Wordfeud och kollar lite Facebook på den om dagarna. Så har den haft en ful ovana att tvärslockna, och sen inte velat starta på powerknappen. Har iallafall gruvat mig länge inför att göra återställningen, för alltid är det väl nåt man kommer sakna, spelsavings eller inställningar av nåt slag. Hur som helst, igår tog jag mig som sagt i kragen och gjorde det.

Började med att spara kontakter både på SIM-kortet och på en fil på datorn. Förde över alla foton, videos och annat lull-lull, trots att jag haft två program som ständigt gjort en backup på min dator. Konstaterade att mina appar fanns sparade i Playbutiken. Sen vare inget mer va? Nä. Då kör vi, tänkte jag.

Gick som smort det där.
Tills jag skulle koppla upp telefonen på Wi-Fi'n igen.

Jag hade skickat ett SMS till mig själv, där jag hade skrivit ner WPA-nyckeln till bredbandet. Mäh, vad konstigt, inga SMS? En sekund senare gick det upp för mig att jag helt och hållet missat att spara alla SMS!

"Har du skottat åt mig än? /Fredrik" var det allra första SMS:et som Fredrik skickade till mig, för ganska precis två år sedan nu. När jag ville känna mig extra kär, eller sådär härligt underbart nostalgiskt plockade jag fram de meddelandena och bara njöööt.

Tröstande, söta och kärleksförklarande SMS från mamma, åratal tillbaks...

Puts väck. Tomhet. Saknad!

Framtidens SMS lär väl handla om avföring, välling, barnpassning och handlingslistor till Fredrik.

Fans jävla helvete!! Hur klantig får man bli!?

Körkort säljes, knappt 6 månader gammalt och sparsamt använt!

Jag vill inte alls sitta bakom ratten längre. Det beror förstås mycket pågrund av halkan, snön och ja, kort sagt det otrevliga vinterväglaget... men också magen. Ratten som gnuggar mot tjockmagen när jag kör gör mig påmind om airbagen, skulle den utlösas vid en eventuell krock kan man verkligen snacka snabb förlossning!

Sen vet jag inte varför, men nog fan är det Fredriks unge nog, för varje gång jag åker eller kör bil gör ungen volter i magen. I somras gick det väl nån väg, men nu har jag en 3½ kilos karatekid som gör sitt bästa för att krossa mina revben, fläta mina tarmar och samtidigt ge mig en invärtes fittmassage och då är det inte så lätt att fokusera på i princip nåt annat än att försöka överleva misshandeln, och att andas, andas, andas.

För att inte tala om sendragsanfallen jag får i ljumskarna... skulle jag olyckligtvis få ett sånt bakom ratten, så skulle den där ovannämnda airbagen förmodligen få ett ypperligt tillfälle att skicka ner ungen långt ner i sätet. Och det vill vi ju inte. Bara en sån liten sak att jag inte längre når ner till spaken som reglerar sätet är nog irriterande...

Jag har alltså nyss kommit hem från en liten otrevlig tripp till MVC. Sista träffen med min BM. Allt såg bra ut.

Sammanfattningsvis kan vi säga att, så länge jag är två så får bilarna stå!