Söndagen den 23/12 -2012
Vi for upp för igångsättning som planerat på Sollefteå sjukhus kl. 08:30. Trodde vi. Väl där uppe fick vi veta att vi skulle få åka hem igen om alla värden såg bra ut. Specialistmödravården som bokade tiden åt oss hade visst glömt att berätta den detaljen...
Jag berättade för barnmorskan som tog emot oss på förlossningen att jag hade känt något i magen till morgonen. Jag själv trodde att min tarm var i uppror på grund av nervositet. Samtidigt hade jag några svaga förhoppningar över att det var värkar jag kände. Dock hade man ju berättat för mig under graviditeten att värkar, det känner man minsann om man har!
Mycket riktigt så var det värkar jag kände, spännande! Men vilken mesig smärta. Jag hade väl aldrig trott att värkar skulle kunna misstas som nervös mage. Nåväl. En undersökning gjordes, och min livmodertapp var helt utplånad och jag var öppen 2-3 centimeter :)
09:15 blir vi därför inlagd. Det beslutas att jag ska få försöka sova fram till lunch eftersom jag bara fått två timmars sömn under natten. Nu inser vi att vi inte kommer få åka hem utan bebis trots allt, och till på köpet så slipper vi igångsättningen. Lycka! Äntligen!!
Slumrar till en sväng och går sedan upp och äter lunch. Är fortfarande relativt opåverkad av värkarna.
12:50 tar de hål på fosterhinnan. Sjukt läskig känsla och jag är på sätt och vis glad över att ha varit förberedd på splashet... Jag begriper inte hur det kan rymmas SÅ mycket vatten OCH en bebis där inne? Jag är nu öppen 5 centimeter. Halvvägs i mål!
Efter detta verkligen susade tiden iväg och man tyckte att det hände något hela tiden. Jag hängde inte alls med, och kommer inte själv ihåg hälften av allt som sades och gjordes. Jag var så otroligt fokuserad på min uppgift att föda barn att jag inte brydde mig ett skvatt om omvärlden. Andades på i min egen lilla glädjebubbla kan man säga... :)
15:00 blir jag erbjuden att prova lustgas. Tänkte att nu jävlar blire röj! Men tji fick jag. Vilken överreklamerad pryl... det hände ju ingenting, den smakade bara illa och levde om. I samma veva kopplades värkstimulerande dropp in, då mina värkar var korta och oregelbundna och hade dålig progress.
16:25 har jag konstant ont i ryggen, även mellan värkarna. Någon avslappning fanns inte på kartan och i längden var det så utmattande att jag tackade ja till 4 sterila kvaddlar. De sattes i korsryggen och hade acceptabel effekt. Jag satt på en pilatesboll för att låta tyngdlagen göra sitt, och för att själv kunna rucka ner bebis. Älskade pilatesboll, vad skulle jag ha gjort utan dig?
16:30 är jag öppen 7-8 centimeter och börjar få krystvärkar, men uppmanas att flåsa bort krystkänslan ett tag till. För övrigt lättare sagt än gjort.
18:10 börjar jag aktivt att krysta. Underbar känsla, tänk er själv att ha varit skitnödig i över 1½ timme men tvingats flåsa bort skitnödigheten!?
18:40 blir jag klippt på grund av att bebis kommer ut med armen först. Mammas lilla superman! ;) Klippet kändes mycket väl, men gjorde konstigt nog inte ont alls. Bäste barnmorskan Elina och elev Cecilia hjälpte till genom att lägga yttre press på min mage under de ovanligt korta och otäta krystvärkarna.
18:54 föds vår son William Strindlund, skrikande, illröd och hur fin som helst! De la upp honom på min mage och han nästan kröp upp till bröstet. Lättnaden, lyckan och stoltheten vid det ögonblicket går inte att beskriva!
”Stolt pappa klipper navelsträngen”, för att citera förlossningsjournalen. William vägde 3645 gram och var 49 centimeter lång.
20:15 hade de lappat ihop mig färdigt. Detta ”efterarbete” som tog en timme men som kändes som tre, var det mest påfrestande jag upplevt under hela denna söndag och faktiskt första gången som jag blev riktigt arg och ledsen. Jag svor ve och förbannelse över barnmorskorna som inte lät oss vara ifred. Då mest över den studerande BM med tillhörande assistent, som satt och diskuterade syteknik mellan mina ben. Jag ville ju bara rå om min familj, duscha, få det omtalade fikat och sova...
22:15 blir vi förflyttade till BB, till den så kallade ”sviten”. I jämförelse med förlossningssal 2 såg ”sviten” ut som en pundarkvart. Jag kan heller inte i min vildaste fantasi förstå hur de tänkte när de inredde BB-rummen med de hårdaste, mest osköna möbler de kunde hitta på Erikshjälpen år 1984. När det känns som att det bara är köttfärs kvar av ens underliv vill man gärna ha något relativt mjukt att sitta på... Hur som helst så var det en otroligt mäktig känsla att få dra William i den lilla korgvagnen genom korridorerna. Jag hade inte fattat att han var min, jag trodde inte ens att jag skulle få ta med honom till BB faktiskt. Men det intygade barnmorskan med ett skratt, att jorå, han är din i minst 18 år till! Och där kom lättnaden igen. Alltid lika trevligt att få höra att han är min! :D
Strax därefter kom det berömda fikat in på rummet. Och ryktet stämde mycket väl. Det var helt klart det godaste jag någonsin ätit! I vanliga fall skulle jag inte ens matat skatorna med det. 2 torra (nyttiga) brödbitar, ett ägg med kaviar och ett glas med champis. Men efter dagens stora bedrift förvandlades det torftiga fikat till världens gourmetmåltid...
17:10 dagen efter, på självaste julafton, begärde vi att få bli utskriven vilket tack och lov beviljades, även om det inte rekommenderades. Men jag kunde verkligen inte slappna av på det där stället. Jag såg inte heller någon större mening med att ligga kvar, eftersom vi bara låg där inne för oss själva. Det kunde vi lika gärna göra hemma, fast bekvämt - och på våra egna premisser.
Så inte ens ett dygn efter förlossningen stod vi och packade in oss i bilen. Strax innan Karl Bertil Jonssons julafton skulle börja på TV klev vi in i hallen hemma, som mamma Emma och pappa Fredrik. Nykära, lyckliga och alldeles saliga över det lilla underverket som låg och knoppade sött i bilbarnstolen...
