emma navine

Det går i vågor, men de senaste dagarna har jag med nöd och näppe tagit mig framåt. I alla fall inte på nätter och förmiddagar... Men jag tänker positivt, hör och häpna! I min haltande frustration har jag intalat mig själv att ju ondare jag har, desto mer luckras mina fogar upp och desto lättare kommer förlossningen att gå. Även om min teori inte stämmer på en vetenskaplig nivå över huvud taget så är det min personliga tro och förhoppning för att min vardag ska bli lite trevligare. ;)

I måndags bar det iväg till Sollefteå för att få en läkares bedömning på lillhjärtat. Bokstavligt talat lillhjärtat alltså. Men hon kunde inte se något onormalt med det. Tillväxten såg också bra ut och bebis vägde strax under 2 kilo. Däremot så låg bebis fortfarande i säte, vilket resulterade i ännu en ultraljudstid lite närmare förlossningen för att se om bebbe har vänt på sig. Och har bebis inte gjort det då, så ska de försöka vända på h*n... i 50% av fallen lyckas man, resterande 50% får genomgå ett planerat kejsarsnitt.

Jag misstänker dock att bebis vrider och vänder sig nästan dagligen där inne, så hade de tittat en annan dag hade bebis säkert legat i utfartsläge. Jag är inte så jätteorolig att den inte ska ha vänt på sig innan dess, men jag har alltid varit otroligt jättenervös inför ett kejsarsnitt. Jag gillar inte sjukhus, och är inte alls van vid den miljön, och sen att de ska skära upp en..? Och ett stort stort sår efteråt som ska läka och ömma och ha sig? När man reser på sig efteråt så faller väl alla inälvor ut!? Nää, fy... då ligger jag hellre i värkar i en vecka och spricker upp från navel till svanskota! Det är väl en sak om det blir akut kejsarsnitt, för då handlar det om endera mitt eller bebisens liv, dessutom finns det inte så mycket tid till att tänka förrän det faktiskt blir av. Men vid ett planerat finns det all tid i världen att få hemska idéer...

Så nu är det bäst att du visar upp din bästa sida för läkaren nästa gång, skitunge! :)