emma navine

William var på 1-2 månaders rutinkontroll av doktor idag. Allt såg bra ut och beröm för sin stålnacke fick han också :) Vi vägde och mätte honom även. Det var visst sant det där, att tiden går så fort... Han växer ju så man rakt kan se hullet och hakorna jäsa och förökas!

På två veckor har han alltså ökat 650 gram och blivit 2 centimeter längre. När han låg under kurvan var det skönt att han ökade bra i vikt, men nu kan han gärna få ha en dålig vecka, eller åtminstone normal. Ja, självklart vill jag att han ska svälta sig lite och vara smal och snygg som mamma... harkel ;)

Eller nä, kanske inte. Men jag vill ju ha kvar min lilla bebis. Varje dag springer man på nåt plagg man får lägga ner i kartongen, och så blir man sådär fjåsigt ångestfylld över hur fort tiden går. Tiden kommer ju aldrig tillbaks. Och har man verkligen gjort allt man velat med sin nyfödda? Har man tagit tillräckligt mycket kort? Har man skrivit ner datum för när första leendet dök upp?

Imorrn är det fredag igen. Det känns som att det är fredag varannan dag. Blä. Nog för att fredagsmys kan vara trevligt men det är ju fredag hele tin tyck jag...

Jajustefanförresten. Tänka sig att den där lille lille mjölkskvätten jag har i bröna kunde stocka sig! Enda fördelen med skiten är att ammandet inte känns fullkomligt meningslöst. Och William klagar då inte :)