emma navine

Både igår och idag har jag gått igenom bilder på William för att sortera ut vilka jag ska framkalla. Båda gångerna slog det mig att det inte finns en enda vettig bild på William och mig tillsammans, och det värsta är att det tyvärr inte kommer bli särskilt många i framtiden heller. Jag må vara kvinna och kan göra två saker samtidigt, men att stå både bakom och framför kameran är svårt.

Det må låta som en petitess, som nåt en annan kanske inte ens skulle ha reflekterat över. Men jag finner fotografier otroligt viktigt och en stor del av mitt liv. Jag blir därför riktigt jävla sorgsen över att komma till insikt med det här...

Visst kan min sambo lokalisera exponeringsknappen på kameran, och han är även så duktig att han kan trycka på knappen. Men kräsen som man är så ska ju inställningarna, ljuset, vinklarna och estetiken i övrigt vara rätt också och där går han dessvärre bet. Jag hade till och med en liten kameralektion med honom innan vi fick William, eftersom det mest troligt skulle bli han som fick ta de allra första bilderna. Likt förbannat togs alla kort med en ISO på 1600 och bilderna blev grumligare än ett akvarium som inte sett röken av någon slags rengöring sen Internet uppfanns.

Just nu känns det mest bara anus att vara estetiskt lagd. Jag vill ju också kunna tycka om fula bilder.

Annars mår vi bra.