emma navine

mamma till världens bästa William ♥

Den bästa dagen i mitt liv

Kategori: Allmänt

Söndagen den 23/12 -2012

Vi for upp för igångsättning som planerat på Sollefteå sjukhus kl. 08:30. Trodde vi. Väl där uppe fick vi veta att vi skulle få åka hem igen om alla värden såg bra ut. Specialistmödravården som bokade tiden åt oss hade visst glömt att berätta den detaljen...

Jag berättade för barnmorskan som tog emot oss på förlossningen att jag hade känt något i magen till morgonen. Jag själv trodde att min tarm var i uppror på grund av nervositet. Samtidigt hade jag några svaga förhoppningar över att det var värkar jag kände. Dock hade man ju berättat för mig under graviditeten att värkar, det känner man minsann om man har!

Mycket riktigt så var det värkar jag kände, spännande! Men vilken mesig smärta. Jag hade väl aldrig trott att värkar skulle kunna misstas som nervös mage. Nåväl. En undersökning gjordes, och min livmodertapp var helt utplånad och jag var öppen 2-3 centimeter :)

09:15 blir vi därför inlagd. Det beslutas att jag ska få försöka sova fram till lunch eftersom jag bara fått två timmars sömn under natten. Nu inser vi att vi inte kommer få åka hem utan bebis trots allt, och till på köpet så slipper vi igångsättningen. Lycka! Äntligen!!

Slumrar till en sväng och går sedan upp och äter lunch. Är fortfarande relativt opåverkad av värkarna.

12:50 tar de hål på fosterhinnan. Sjukt läskig känsla och jag är på sätt och vis glad över att ha varit förberedd på splashet... Jag begriper inte hur det kan rymmas SÅ mycket vatten OCH en bebis där inne? Jag är nu öppen 5 centimeter. Halvvägs i mål!

Efter detta verkligen susade tiden iväg och man tyckte att det hände något hela tiden. Jag hängde inte alls med, och kommer inte själv ihåg hälften av allt som sades och gjordes. Jag var så otroligt fokuserad på min uppgift att föda barn att jag inte brydde mig ett skvatt om omvärlden. Andades på i min egen lilla glädjebubbla kan man säga... :)

15:00 blir jag erbjuden att prova lustgas. Tänkte att nu jävlar blire röj! Men tji fick jag. Vilken överreklamerad pryl... det hände ju ingenting, den smakade bara illa och levde om. I samma veva kopplades värkstimulerande dropp in, då mina värkar var korta och oregelbundna och hade dålig progress.

16:25 har jag konstant ont i ryggen, även mellan värkarna. Någon avslappning fanns inte på kartan och i längden var det så utmattande att jag tackade ja till 4 sterila kvaddlar. De sattes i korsryggen och hade acceptabel effekt. Jag satt på en pilatesboll för att låta tyngdlagen göra sitt, och för att själv kunna rucka ner bebis. Älskade pilatesboll, vad skulle jag ha gjort utan dig?

16:30 är jag öppen 7-8 centimeter och börjar få krystvärkar, men uppmanas att flåsa bort krystkänslan ett tag till. För övrigt lättare sagt än gjort.

18:10 börjar jag aktivt att krysta. Underbar känsla, tänk er själv att ha varit skitnödig i över 1½ timme men tvingats flåsa bort skitnödigheten!?

18:40 blir jag klippt på grund av att bebis kommer ut med armen först. Mammas lilla superman! ;) Klippet kändes mycket väl, men gjorde konstigt nog inte ont alls. Bäste barnmorskan Elina och elev Cecilia hjälpte till genom att lägga yttre press på min mage under de ovanligt korta och otäta krystvärkarna.

18:54 föds vår son William Strindlund, skrikande, illröd och hur fin som helst! De la upp honom på min mage och han nästan kröp upp till bröstet. Lättnaden, lyckan och stoltheten vid det ögonblicket går inte att beskriva!

”Stolt pappa klipper navelsträngen”, för att citera förlossningsjournalen. William vägde 3645 gram och var 49 centimeter lång.

20:15 hade de lappat ihop mig färdigt. Detta ”efterarbete” som tog en timme men som kändes som tre, var det mest påfrestande jag upplevt under hela denna söndag och faktiskt första gången som jag blev riktigt arg och ledsen. Jag svor ve och förbannelse över barnmorskorna som inte lät oss vara ifred. Då mest över den studerande BM med tillhörande assistent, som satt och diskuterade syteknik mellan mina ben. Jag ville ju bara rå om min familj, duscha, få det omtalade fikat och sova...

22:15 blir vi förflyttade till BB, till den så kallade ”sviten”. I jämförelse med förlossningssal 2 såg ”sviten” ut som en pundarkvart. Jag kan heller inte i min vildaste fantasi förstå hur de tänkte när de inredde BB-rummen med de hårdaste, mest osköna möbler de kunde hitta på Erikshjälpen år 1984. När det känns som att det bara är köttfärs kvar av ens underliv vill man gärna ha något relativt mjukt att sitta på... Hur som helst så var det en otroligt mäktig känsla att få dra William i den lilla korgvagnen genom korridorerna. Jag hade inte fattat att han var min, jag trodde inte ens att jag skulle få ta med honom till BB faktiskt. Men det intygade barnmorskan med ett skratt, att jorå, han är din i minst 18 år till! Och där kom lättnaden igen. Alltid lika trevligt att få höra att han är min! :D

Strax därefter kom det berömda fikat in på rummet. Och ryktet stämde mycket väl. Det var helt klart det godaste jag någonsin ätit! I vanliga fall skulle jag inte ens matat skatorna med det. 2 torra (nyttiga) brödbitar, ett ägg med kaviar och ett glas med champis. Men efter dagens stora bedrift förvandlades det torftiga fikat till världens gourmetmåltid...

17:10 dagen efter, på självaste julafton, begärde vi att få bli utskriven vilket tack och lov beviljades, även om det inte rekommenderades. Men jag kunde verkligen inte slappna av på det där stället. Jag såg inte heller någon större mening med att ligga kvar, eftersom vi bara låg där inne för oss själva. Det kunde vi lika gärna göra hemma, fast bekvämt - och på våra egna premisser.

Så inte ens ett dygn efter förlossningen stod vi och packade in oss i bilen. Strax innan Karl Bertil Jonssons julafton skulle börja på TV klev vi in i hallen hemma, som mamma Emma och pappa Fredrik. Nykära, lyckliga och alldeles saliga över det lilla underverket som låg och knoppade sött i bilbarnstolen...



Jag och tjurskallen på specialistmödravården

Kategori: Graviditet

Igår blev det en tripp till Sollefteå sjukhus för att kolla upp tjurskallen. Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig, vad som skulle göras, eftersom det var min barnmorska Caroline i Kramfors som bokade tiden. Som vanligt berättar hon ingenting för en, och när hon väl lyckas förklara något, använder hon ord och uttryck som bara gör en orolig. Värdelöst!

Nåväl, väl där uppe tog de mitt blodtryck, jag lämnade urinprov och kopplades till en CTG-maskin. Sen blev jag erbjuden en hinnsvepning och då tackade jag givetvis ja, eftersom det ökar chansen att förlossningen startar inom 48 timmar. Har läst att det kan framkalla oregelbundna värkar bara några timmar efteråt, samt en liten blödning... jomen tjena... Nu är det 27 timmar sen den gjordes och jag känner mig precis lika föralltidtjock som innan. Besviken.

Hon kände däremot att jag var öppen 1½ cm och hade en av fyra cm kvar av livmodertappen. Peppar peppar! Alltså händer det ju nånting iallafall, även om det går sååå oootroooligt lååångsaaamt... Sen mätte hon mängden fostervatten, samt flödet i navelsträngen via ultraljud. Allt såg bra ut. Men skitungen var fortfarande ruckbar.

Sen kom hon med en lapp.

"Igångsättning 23 december 2012 kl. 08:30"

Fantastiskt. Årets julklapp verkar tyvärr komma i tid i år...

Skumpa runt med nykläckt bebis?

Kategori: Graviditet

Verkar som att vi med nöd och näppe kommer hinna hem från BB innan julafton, om vi ens hinner hem förstås. Men om vi gör det, så verkar julafton ska spenderas hos min pappa i Noraström, drygt 4 mil hemifrån. Vägen dit är slingrig och smal och jag har redan legat i diket längs den vägen en gång i vinter, dock med sommardäck...

Hur som helst. Ni som vet hur det är att vara nybliven förälder. Är det ens fysiskt och psykiskt möjligt som nybliven mamma att orka och vilja åka iväg med en några dagar gammal bebis, mitt i vintern, när man kanske kom hem från BB för nåt dygn sen? Jag får för mig att när man kommer hem från BB, så stannar man också hemma i några dagar innan man ens tar sig iväg på affärn. För att vila upp sig, lära sig allt nytt och påbörja smältningen att man faktiskt är förälder. Eller är det bara jag som ser extremt mycket fram emot ett par veckor av amningsmys på soffan med mitt nyfödda barn? Kul om det är -25 eller kräksnöar...

Hur såg första veckan i hemmet ut för er, som nybliven mamma?

Hmm... nånting säger mig att denna julafton kommer spenderas hemma i lugn och ro, med min lilla familj.

Eller på BB.

Snälla!

Kategori: Graviditet

Sluta fråga mig och Fredrik om bebis har kommit. När underverket har hittat ut så meddelar vi de närmaste och sen kommer nyheten givetvis ut på Facebook. Jag känner mig stressad, är lättretlig och otroligt jävla less, och jag blir inte mindre av nånting när jag får uppleva inte bara min - utan även alla andras otålighet, dagarna i ända!

Bebis var beräknad att komma den 8:e, idag är det den 11:e och har vi otur kan vi få vänta på bebis i två veckor till. Enligt min barnmorska så sätter de inte igång mig precis 14 dagar efter beräknad förlossning, om bebis och jag fortfarande mår bra. Det skulle innebära en jävla massa dagar full i frågor, det!

Till en början var det roligt att se vilka som intresserade sig, men det börjar bli tjatigt och jag känner mig mest bara som en inkompetent flodhäst. Så sjå er nå hekto tack.

Idag har jag faktiskt haft ont i svank-/höftpartiet. Först tänkte jag skriva att det har "värkt", men det är nog ett heligt ord i dagsläget. Men jag har nog bara legat konstigt, eller så ligger väl bebis och gnager på nån nerv. För nu börjar jag tappa hoppet om att det finns ett slut på detta. Jag trodde jag skulle få för tidigt, så för mig känns det som att jag redan gått 2-3 veckor över tiden.

Skulle min graviditet filmatiseras, skulle den kallas "Den oändliga historian 2".

Körkort säljes

Kategori: Allmänt

Körkort säljes, knappt 6 månader gammalt och sparsamt använt!

Jag vill inte alls sitta bakom ratten längre. Det beror förstås mycket pågrund av halkan, snön och ja, kort sagt det otrevliga vinterväglaget... men också magen. Ratten som gnuggar mot tjockmagen när jag kör gör mig påmind om airbagen, skulle den utlösas vid en eventuell krock kan man verkligen snacka snabb förlossning!

Sen vet jag inte varför, men nog fan är det Fredriks unge nog, för varje gång jag åker eller kör bil gör ungen volter i magen. I somras gick det väl nån väg, men nu har jag en 3½ kilos karatekid som gör sitt bästa för att krossa mina revben, fläta mina tarmar och samtidigt ge mig en invärtes fittmassage och då är det inte så lätt att fokusera på i princip nåt annat än att försöka överleva misshandeln, och att andas, andas, andas.

För att inte tala om sendragsanfallen jag får i ljumskarna... skulle jag olyckligtvis få ett sånt bakom ratten, så skulle den där ovannämnda airbagen förmodligen få ett ypperligt tillfälle att skicka ner ungen långt ner i sätet. Och det vill vi ju inte. Bara en sån liten sak att jag inte längre når ner till spaken som reglerar sätet är nog irriterande...

Jag har alltså nyss kommit hem från en liten otrevlig tripp till MVC. Sista träffen med min BM. Allt såg bra ut.

Sammanfattningsvis kan vi säga att, så länge jag är två så får bilarna stå!

En otålig tjockis

Kategori: Graviditet

Minst fyra par ur vår föräldragrupp är föräldrar nu. Och själv sitter man här med tjockmagen och känner inte ett jota! Det är nog bara gröt i den här magen. En väldigt livlig gröt...

Veckorna går rätt fort ändå. Det är inte det, att jag har tråkigt på nåt sätt. Inte alls. Men jag vill helst inte spendera julafton på BB. Allra bäst vore det ju om man till och med fick nån veckas tid till att hitta någon form av rutin efter att vi kommit hem, innan julafton.

Julafton är väl egentligen inte en stor grej för mig, som har växt upp i ett pyttelitet släkte. Julklappar är mest bara ett utbyte av pengar. Tomtar är fula och jag äter gärna pizza på julafton. Men allt det där kommer ju såklart förändras nu när den lille kommer. Och för den lilles skull (och mammas bekvämlighet) vore det förstås bra att slippa julstöket mitt i födelsedagsfirandet.

Man vill få det överstökat. Om du vet att du måste slå tån i tröskeln, inte skulle du väl vilja vänta in i det sista innan du gör det? Märklig liknelse kanske, men det är lite så jag känner. Dra ut på smärtigheterna, nädutackdu, görne nu eller skit i nä! Samma var det när jag tog mina tre hål i läppen. Jag stod inte och velade med nålen i många sekunder inte, tjopp in, fort ska det gå! Fast ut den här gången då :)

Nu har jag visserligen väntat i snart nio månader, men du förstår vad jag menar. Jag får nog ställa om mig på att åtminstone inte se ut såhär efter den 8:e då jag är beräknad. Är jag såhär otålig nu, så vill jag inte veta av mig själv efter den 8:e...

Kom nu älskade skitunge ♥

A little bit of heaven

Kategori: Allmänt

Den här Fredrik Tjärnlund-typen alltså. Den snarkande orsaken till att jag varit olyckligt sömnlös de fyra senaste timmarna. Men mitt i all frustration mot karln så kan jag ändå erkänna att det känns förbaskat bra att vänta hans barn, att jag därmed ska få den stora äran att ha honom i mitt liv i minst 18 år till...

Står iallafall ut med honom i några veckor till åtminstone. Han ställde ju faktiskt fram fotbadet åt mig härom kvällen. Det finns alltså hopp! ;)

Annars då? Har städat, tvättat, julpyntat, lagat mat, bakat, satt om blommor, sprungit upp och ner för trappor och pallar, burit tungt och flängt runt rent allmänt mest hela helgen. Still no baby. Faktum är att jag hade mer sammandragningar vid fysisk ansträngning innan de vände på bebis. Så jag antar att skitungen gillar sin nya position därinne...

15 dagar

Kategori: Graviditet

Men bara en vecka kvar av november.

Jag lovar dig kiddo, du vill inte fylla år i december när mamma ska julstäda och köpa julklappar och julpynta. Så vad säger du, ska vi göra en kraftansträngning imorgon så du slipper få julklappspapper på dina födelsedagspresenter?

En sak är då säker, bestämmer du dig för att stanna efter BF den 8 december så ska du tamigfan få torr julskinka och billig rödbetssallad på din gräddtårta för resten av ditt liv! Men jag hoppas att du bråds på far din och är lydig och snäll...

Finns det egentligen något framforskat, utstuderat och dokumenterat sätt för att öka chanserna till att en förlossning sätter igång? Någon som vet?

Jag är less, och längtar efter min skitunge!

Mobilinlägg

Kategori: Graviditet

Tänkte testa skriva ett inlägg från mobilen för första gången. Fördelen med att jag inte har ett tangentbord att knappra på är att jag inte bli lika långdragen ;)

Har varit hos barnmorskan idag, alla prover visade bra och bebis har fortfarande huvudet mot utgången! Jag var lite orolig att endera urinprovet eller blodtrycket skulle vara galet eftersom jag är så himmelens trött och slut även fast jag får sova skapligt... men jag antar att det är kroppens sätt att förbereda sig inför förlossningen. Som jag för övrigt hoppas blir av väldigt snart. Min längtan efter bebis och rörelseförmåga börjar bli outhärdlig... och så vill jag ju hellre ha ett novemberbarn :)

Nä, nu ids jag inte skriva nå mer!


Fredrik längtar nog också efter att min rörelseförmåga ska återuppstå, så han slipper måla mina tånaglar igen ;)

Vändningsförsök v.37

Kategori: Graviditet

Jag var in på ett yttre vändningsförsök av bebis igår, eftersom skitungen låg med rumpan neråt på ultraljudet i måndags. Pax att inte föda ut en unge i det läget, liksom! Från det att jag hade fått beskedet att ett vändningsförsök skulle göras tog det cirka 18 timmar innan det faktiskt gjordes, vilket jag är oerhört tacksam över, för eftersom jag är så himla duktig på att oroa mig över eventuella komplikationer så var jag ändå helt slut i huvudet av oro och stress. Och hunger och törst, då jag var tvungen att fasta ifall de skulle behöva plocka ut bebis via snitt...

Det gick till som så att bebisen CTG-överbevakades 20 minuter innan (för att kunna jämföra kurvorna före & efter). Jag fick en kanyl i handen, där de sen gav mig avslappnande så att min livmoder inte skulle göra uppror och dra sig samman när de tryckte bebis på plats. Läkaren kom, och konstaterade via ultraljud hur bebisen samt moderkakan låg, för att kunna trycka på rätt sätt. Sen sänkte de mitt huvud bakåt i sängen där jag låg, medicinen injicerades, och den otäcka bieffekten hjärtklappning satte igång samtidigt som det var i princip omöjligt att andas pågrund av ett ton livmoder som pressades mot min bröstkorg... sen tog läkaren ett stadigt grepp runt bebis rumpa, letade åt huvudet, och började joxa runt det. För mig kändes det som att ingreppet tog minst en timme, men det var över på bara några få minuter. 50% av vändningsförsöken misslyckas, men vi hade turen på vår sida. De sa att det var en samarbetsvillig bebis jag hade därinne :)

När det var klart satte de igång överbevakningen igen och jag ville mest bara att de skulle gå ut, för jag blev så otroligt trött att jag hade svårt att svara på tilltal, mest på grund av lättnaden att det var över och hade gått bra men även på grund av medicinen.

En timme senare kom barnmorskan in och kopplade bort CTG-maskinen och berättade att det såg jättebra ut och plockade bort kanylen i handen. Även läkaren kom tillbaks och kontrollerade via ultraljud att bebis inte hade vänt tillbaks sig. Sen fick vi åka hem, men med ett obligatoriskt korvstopp på OK så klart!

Idag känns det som att jag har feber i mitt bäcken, ömt och varmt. Jag antar att det är på grund av gårdagens påfrestning men så är jag väl ovan att ha ett huvud där, istället för två små fossingar... som jag längtar sååå efter att få snusa på..!


Här ligger jag efteråt och tittar på värksiffran och bebis hjärtljud. :)

Summa summarum så var hela upplevelsen otroligt obehaglig, men samtidigt så jävla mäktig!
 

Underbart!

Kategori: Allmänt

Jag måste bara få skriva av mig. För jag mår så bra! Jag har foglossning och sendrag i arslet och tar mig framåt som om jag har sketet ner mig MEN JAG HAR ETT FUNGERANDE KÖK!! Igår lagade jag till en mumsig lasagne och jag bara njöt över att få duka undan mätt och belåten i mitt eget hem. Fantastisk känsla.

Så nu kan jag äntligen fokusera på det som komma skall! Igår skickade jag in papper till Försäkringskassan och idag ska jag packa BB-väskan. Sen ska jag sitta på arslet och njuta. Jag bor i ett hem igen, och inte en byggarbetsplats. Det luktar inte längre sågspån och målarfärg utan rengöringsmedel och matos. Jag ska svulla på soffan och brodera barntavlor. Eftersom jag bara har gått upp de kilon som tillhör bebisen (fostervattnet, förstorade bröst, ökad vatten & blodmängd + bebis vikt osv) kan jag dessutom svulla med gott samvete, utan att behöva gruva mig inför alla långa promenader gravida brukar kunna få ta efteråt ;)

Till och med på bilfronten kan jag pusta ut, otroligt nog. Fredrik gjorde mig till den lyckligaste blivande mamman som finns när han slog till och köpte en superfin familjevänlig V70. En '07:a. Så jag är rätt nojig över alla trottoarkanter, buskar och stubbar som finns överallt. Man är ju lite yrsig den första tiden som körkortsinnehavare och man gör alltid nån blunder. Men när jag gör min sitter jag förhoppningsvis i min buckliga lilla söthög till bil!

Som jag skrev förra gången så låg bebis i säte vid förra ultraljudet. Men jag är inte så säker på det längre. Jag tycker nästan att magen har sjunkit lite, och så känner jag mer puffar upp mot bröstkorgen. Men jag vet inte. Det kan vara önsketänkande, så vi får se vid ultraljudet på måndag. :)

Tant är äntligen tillfreds...


Foglossning och ultraljud i v. 33

Kategori: Graviditet

Det går i vågor, men de senaste dagarna har jag med nöd och näppe tagit mig framåt. I alla fall inte på nätter och förmiddagar... Men jag tänker positivt, hör och häpna! I min haltande frustration har jag intalat mig själv att ju ondare jag har, desto mer luckras mina fogar upp och desto lättare kommer förlossningen att gå. Även om min teori inte stämmer på en vetenskaplig nivå över huvud taget så är det min personliga tro och förhoppning för att min vardag ska bli lite trevligare. ;)

I måndags bar det iväg till Sollefteå för att få en läkares bedömning på lillhjärtat. Bokstavligt talat lillhjärtat alltså. Men hon kunde inte se något onormalt med det. Tillväxten såg också bra ut och bebis vägde strax under 2 kilo. Däremot så låg bebis fortfarande i säte, vilket resulterade i ännu en ultraljudstid lite närmare förlossningen för att se om bebbe har vänt på sig. Och har bebis inte gjort det då, så ska de försöka vända på h*n... i 50% av fallen lyckas man, resterande 50% får genomgå ett planerat kejsarsnitt.

Jag misstänker dock att bebis vrider och vänder sig nästan dagligen där inne, så hade de tittat en annan dag hade bebis säkert legat i utfartsläge. Jag är inte så jätteorolig att den inte ska ha vänt på sig innan dess, men jag har alltid varit otroligt jättenervös inför ett kejsarsnitt. Jag gillar inte sjukhus, och är inte alls van vid den miljön, och sen att de ska skära upp en..? Och ett stort stort sår efteråt som ska läka och ömma och ha sig? När man reser på sig efteråt så faller väl alla inälvor ut!? Nää, fy... då ligger jag hellre i värkar i en vecka och spricker upp från navel till svanskota! Det är väl en sak om det blir akut kejsarsnitt, för då handlar det om endera mitt eller bebisens liv, dessutom finns det inte så mycket tid till att tänka förrän det faktiskt blir av. Men vid ett planerat finns det all tid i världen att få hemska idéer...

Så nu är det bäst att du visar upp din bästa sida för läkaren nästa gång, skitunge! :)

Karatekid

Kategori: Graviditet

I skrivande stund har jag 14 timmar kvar att avverka på sommarschemat, sen går jag på lååångledigt! Förra sommaren hade jag en otrolig ångest vid det här laget, eftersom jag visste att jag inte skulle få jobba förrän om 10 månader igen. Men den här sommaren ser ju lite annorlunda ut, med det som komma skall... ;) Så nu längtar jag ihjäl mig efter att få tid över till att sätta in mig i mammarollen med allt som kommer till. Läsa på, inhandla babygrejer och bara få må gott den sista tiden!

Aldrig hade jag väl trott att det skulle vara såhär mycket aktivitet i magen! Igår steg jag upp kl. 10 och strax efter började sparkarna sätta igång, och inte förrän jag satt på jobbet vid 15-tiden lugnade det ner sig. Men bara 4-5 timmar efteråt började det igen, och varade även då ett par timmar... och så den obligatoriska "mamma ska sova nu, bäst jag börjar sparka en himla massa" vid midnatt förstås...

Är detta verkligen normalt? Jag får ibland känslan av att h*n misstrivs. Samtidigt är jag såklart glad att det är åt detta håll och inte andra, så man istället ifrågasätter om barnet överhuvudtaget lever därinne. Jag har ju läst om att bebisar redan i detta skede har sömnvanor, men är som aktivast när jag sover. Det kan inte gälla mig!

Visst är det mysigt, men distraherande, och efter fyra timmar i sträck blir man faktiskt lite less. Jag hoppas därför på nio månader av stillhet och ro, när bebis väl är ute ;)


The Karatekid, som bebis numera kallas... :)

Tiden som gått

Kategori: Graviditet

Jag och Fredrik ska bli föräldrar, som de flesta redan vet vid det här laget... :) Då vi fick reda på det sa jag att jag skulle skriva någon form av graviditetsdagbok eller blogg, men än idag har ingenting antecknats. Men nu är det bannemig dags, så jag tänkte börja med tiden som gått:

Den 24:e april plussade vi inte helt oväntat, eftersom min annars regelbundna mens var över två veckor försenad. Dessutom hade vi vid det här laget varit oskyddade i åtta månader - bebis är med andra ord planerad! :)

Den 2:a maj besökte jag Billsta trafikskola och bokade tid för körlektioner, riskettan, halkbanan, teoriprov samt uppkörning. Bor man i Väja och ska bli mamma är körkort ett måste. Inte ens åtta veckor senare klarade jag teorin och uppkörningen på första försöket!

Den 14:e maj besökte vi MVC för inskrivning. Alla värden såg bra ut, och ett ultraljud bokades in till den 10:e juli.

Gravidsymptomen i v. 6-11 var trötthet, att sova middag i soffan blev till regel. Därefter gick det över till morgonillamående och ett luktsinne utan dess like. Jag fick slänga sopor två gånger om dagen, och fan tog Fredrik om han släppte sig i samma rum som mig! Att ha en fabriksarbetande sambo i detta stadium var ingen höjdare, men med hjälp av lite extraduschar, parfymer och klädbyten fick även han sitta i soffan :)

Veckorna susade förbi och det var dags för ultraljud. Varken Fredrik eller jag var särskilt nervösa, men visst var det mysigt att se lillen därinne! Att få reda på att hjärtat och allt annat såg bra ut var såklart en lättnad. Men bäst av allt den dagen var nog att det tidigare beräknade BF-datumet 12:e december istället blev 8 december! Nu kan bebis inte bli en julklapp, även om jag går två veckor över tiden. Phew. ;)

Det var strax innan ultraljudet (ca v. 17-18) som jag började känna bebis sparka när jag slappnade av i soffläge. Samtidigt som det är skönt att känna att lillen lever och leker därinne, så är det även otroligt läskigt att känna något levande inuti sig!

Idag gick jag in i v. 23, och graviditeten går inte att dölja längre. Förutom klädproblemet har jag ingenting emot magen. Inte alls. Tvärtom. Det är en befrielse att äntligen se gravid ut, innan nu har jag mest bara sett extra tjock ut. Men nu börjar den bli hård och äggformad, och enligt personligt tycke ganska söt. ^^

Än så länge har jag inte direkt njutit av graviditeten. Först var det allt med körkortet, och dagen efter uppkörningen gick jag in i en ganska intensiv jobbperiod. Har stressat med födelsedagsfiranden hit och dit och nu jobbar jag fram till den 24 augusti. Sen ska den välbehövliga köksrenoveringen ta plats och även ett duschutrymme ska fixas innan bebis ankomst. Så frågan är om jag över huvud taget kommer hinna njuta av den här tiden? Det är ju så mycket som ska göras, och tiden bara rinner iväg...


Mobilbild från v. 20.