Vändningsförsök v.37
Kategori: Graviditet
Jag var in på ett yttre vändningsförsök av bebis igår, eftersom skitungen låg med rumpan neråt på ultraljudet i måndags. Pax att inte föda ut en unge i det läget, liksom! Från det att jag hade fått beskedet att ett vändningsförsök skulle göras tog det cirka 18 timmar innan det faktiskt gjordes, vilket jag är oerhört tacksam över, för eftersom jag är så himla duktig på att oroa mig över eventuella komplikationer så var jag ändå helt slut i huvudet av oro och stress. Och hunger och törst, då jag var tvungen att fasta ifall de skulle behöva plocka ut bebis via snitt...
Det gick till som så att bebisen CTG-överbevakades 20 minuter innan (för att kunna jämföra kurvorna före & efter). Jag fick en kanyl i handen, där de sen gav mig avslappnande så att min livmoder inte skulle göra uppror och dra sig samman när de tryckte bebis på plats. Läkaren kom, och konstaterade via ultraljud hur bebisen samt moderkakan låg, för att kunna trycka på rätt sätt. Sen sänkte de mitt huvud bakåt i sängen där jag låg, medicinen injicerades, och den otäcka bieffekten hjärtklappning satte igång samtidigt som det var i princip omöjligt att andas pågrund av ett ton livmoder som pressades mot min bröstkorg... sen tog läkaren ett stadigt grepp runt bebis rumpa, letade åt huvudet, och började joxa runt det. För mig kändes det som att ingreppet tog minst en timme, men det var över på bara några få minuter. 50% av vändningsförsöken misslyckas, men vi hade turen på vår sida. De sa att det var en samarbetsvillig bebis jag hade därinne :)
När det var klart satte de igång överbevakningen igen och jag ville mest bara att de skulle gå ut, för jag blev så otroligt trött att jag hade svårt att svara på tilltal, mest på grund av lättnaden att det var över och hade gått bra men även på grund av medicinen.
En timme senare kom barnmorskan in och kopplade bort CTG-maskinen och berättade att det såg jättebra ut och plockade bort kanylen i handen. Även läkaren kom tillbaks och kontrollerade via ultraljud att bebis inte hade vänt tillbaks sig. Sen fick vi åka hem, men med ett obligatoriskt korvstopp på OK så klart!
Idag känns det som att jag har feber i mitt bäcken, ömt och varmt. Jag antar att det är på grund av gårdagens påfrestning men så är jag väl ovan att ha ett huvud där, istället för två små fossingar... som jag längtar sååå efter att få snusa på..!
Det gick till som så att bebisen CTG-överbevakades 20 minuter innan (för att kunna jämföra kurvorna före & efter). Jag fick en kanyl i handen, där de sen gav mig avslappnande så att min livmoder inte skulle göra uppror och dra sig samman när de tryckte bebis på plats. Läkaren kom, och konstaterade via ultraljud hur bebisen samt moderkakan låg, för att kunna trycka på rätt sätt. Sen sänkte de mitt huvud bakåt i sängen där jag låg, medicinen injicerades, och den otäcka bieffekten hjärtklappning satte igång samtidigt som det var i princip omöjligt att andas pågrund av ett ton livmoder som pressades mot min bröstkorg... sen tog läkaren ett stadigt grepp runt bebis rumpa, letade åt huvudet, och började joxa runt det. För mig kändes det som att ingreppet tog minst en timme, men det var över på bara några få minuter. 50% av vändningsförsöken misslyckas, men vi hade turen på vår sida. De sa att det var en samarbetsvillig bebis jag hade därinne :)
När det var klart satte de igång överbevakningen igen och jag ville mest bara att de skulle gå ut, för jag blev så otroligt trött att jag hade svårt att svara på tilltal, mest på grund av lättnaden att det var över och hade gått bra men även på grund av medicinen.
En timme senare kom barnmorskan in och kopplade bort CTG-maskinen och berättade att det såg jättebra ut och plockade bort kanylen i handen. Även läkaren kom tillbaks och kontrollerade via ultraljud att bebis inte hade vänt tillbaks sig. Sen fick vi åka hem, men med ett obligatoriskt korvstopp på OK så klart!
Idag känns det som att jag har feber i mitt bäcken, ömt och varmt. Jag antar att det är på grund av gårdagens påfrestning men så är jag väl ovan att ha ett huvud där, istället för två små fossingar... som jag längtar sååå efter att få snusa på..!
Här ligger jag efteråt och tittar på värksiffran och bebis hjärtljud. :)
Summa summarum så var hela upplevelsen otroligt obehaglig, men samtidigt så jävla mäktig!
