Pojken som aldrig slutade förvåna
Kategori: Allmänt
Bebisar gillar fasta rutiner. Min med, ibland. William har sen han föddes sovit lunch i vagnen som stått i vardagsrummet, med teven igång. Samma sak, varje varje dag. Vagnen, som han förresten växte ur för flera veckor sedan, men jag har gruvat mig så inför att lunchnatta honom i spjälsängen i hans rum, för jag har antagit att det skulle innebära dagar, kanske veckor, av grin och gnäll... men... min pojk slutar aldrig att förvåna!
Vår dagsrutin går till som så, att han vaknar runt 9-isch, får 3:ans ersättning och efter två timmar lite lunch, varpå jag direkt lägger ner honom. Igår la jag ner honom i sin spjälsäng för allra första gången under dagtid. Han slocknade direkt. Och sov i tre timmar (!) tills han vaknade och då låg och brummade en stund för sig själv i sängen. Samma sak idag. Helt borta så fort huvudet hamnade på kudden. Jag blir så stolt och kärleksfylld och imponerad och glad och överväldigad att jag bara vill ställa mig på Sveriges högsta topp och skrika rätt ut vilken underbar och snäll pojke jag har!
Man tror att man upplevt kärlek förr, och det kanske man har också. Men kärlek till en medmänniska är något helt annat än den kärlek man känner till sin egen skapelse, sitt eget kött och blod. Det är stor skillnad på kärlek och kärlek. Den lilla människan man burit på i över 9 månader, och som man kan gå genom eld och vatten för att se till så att den lilla människan har det bäst... min son. Mitt allt!
Fast ibland blir det grin och gnäll också, förstås. Men över ganska så obegripliga saker. Som helt plötsligt vill han absolut inte åka bil, eller sitta på golvet, eller äta, eller... och sen kommer man till såna här saker som det är förståeligt och väntat att han ska göra uppror mot. Och så går det galant istället. :)
Vad det gäller utveckligen så upplever jag honom lite sen, men jag är glad så länge han sitter still. Han kryper inte än, även om det är på gång hela tiden. Han har däremot börja sätta sig upp själv, från liggande position på golvet. Han säger (förmodligen) inte mamma, men han vet vad lampa är. Säger jag lampa så tittar han (och ibland pekar) på lampan. Jag skulle fortfarande kunna ha spjälsängen på det övre läget, för han är inte intresserad av att dra sig uppåt. Inte ens i liggdelen till barnvagnen, trots att det finns mycket att ta tag i för att ha sig upp. Han tar dock några stapplande steg med sin läragåvagn innan han drösar ner i golvet. Så han är troligtvis en gå-are och ingen krypare :)
Men som sagt, ju längre han är still, desto gladare mamma... ;)
Vår dagsrutin går till som så, att han vaknar runt 9-isch, får 3:ans ersättning och efter två timmar lite lunch, varpå jag direkt lägger ner honom. Igår la jag ner honom i sin spjälsäng för allra första gången under dagtid. Han slocknade direkt. Och sov i tre timmar (!) tills han vaknade och då låg och brummade en stund för sig själv i sängen. Samma sak idag. Helt borta så fort huvudet hamnade på kudden. Jag blir så stolt och kärleksfylld och imponerad och glad och överväldigad att jag bara vill ställa mig på Sveriges högsta topp och skrika rätt ut vilken underbar och snäll pojke jag har!
Man tror att man upplevt kärlek förr, och det kanske man har också. Men kärlek till en medmänniska är något helt annat än den kärlek man känner till sin egen skapelse, sitt eget kött och blod. Det är stor skillnad på kärlek och kärlek. Den lilla människan man burit på i över 9 månader, och som man kan gå genom eld och vatten för att se till så att den lilla människan har det bäst... min son. Mitt allt!
Fast ibland blir det grin och gnäll också, förstås. Men över ganska så obegripliga saker. Som helt plötsligt vill han absolut inte åka bil, eller sitta på golvet, eller äta, eller... och sen kommer man till såna här saker som det är förståeligt och väntat att han ska göra uppror mot. Och så går det galant istället. :)
Vad det gäller utveckligen så upplever jag honom lite sen, men jag är glad så länge han sitter still. Han kryper inte än, även om det är på gång hela tiden. Han har däremot börja sätta sig upp själv, från liggande position på golvet. Han säger (förmodligen) inte mamma, men han vet vad lampa är. Säger jag lampa så tittar han (och ibland pekar) på lampan. Jag skulle fortfarande kunna ha spjälsängen på det övre läget, för han är inte intresserad av att dra sig uppåt. Inte ens i liggdelen till barnvagnen, trots att det finns mycket att ta tag i för att ha sig upp. Han tar dock några stapplande steg med sin läragåvagn innan han drösar ner i golvet. Så han är troligtvis en gå-are och ingen krypare :)
Men som sagt, ju längre han är still, desto gladare mamma... ;)
Det vackraste som finns <3
