emma navine

I fredags började William hosta. I söndags hade han hunnit blivit både snorig och rosslig i halsen och på måndagen hade han även lite feber och sov mest hela dagen. Så på tisdagmorgon mailade jag Anna på BVC och berättade detta eftersom jag hade läst mig till att man alltid skulle kontakta vården om ett barn under 6 månader blivit förkylt.

Hon ringde upp och efter en stunds pratande tyckte hon nog att det var bäst om någon fick lyssna på William, för säkerhets skull. Jag var inte alls orolig eftersom han t.o.m. blivit bättre på tisdagen, och varit glad, nöjd och ätit normalt under hela perioden. Så kl. 13:30 fick vi tid på VC i Kramfors.

 

Där konstaterade dem att han syresatte sig bra, men att det var trångt i luftvägarna. Han fick andas adrenalin 2 gånger, då han inte riktigt visade någon förbättring efter första gången. När läkaren hade lyssnat på honom för andra gången så sa hon att hon ville att en barnläkare skulle lyssna på honom, men att det var fullsatt i Sollefteå ifall William skulle behöva bli inlagd så hon sa att vi skulle åka till akuten i Sundsvall.

INLAGD!?!??? Tusen tankar, panik, vadå INLAGD?? Sundsvall? AKUTEN? Hallåååå? Är det så jävla allvarligt!?! Han skrattar, han är vaken, han är glad & nöjd och äter och kissar och bajsar och beter sig ju precis som vanligt?? Och kunde hon inte ha konstaterat det här LITE tidigare, kanske inte låtit oss vänta i väntrummet i TVÅ timmar INNAN hon beordrade oss iväg på ett sånt äventyr?

Ett par förtvivlade, oroliga och fundersamma föräldrar for hem och packade en vara-borta-ett-par-dar-väska...

19:05 checkade vi in på akuten i Sundsvall. Vi blev inkallade direkt och de började genast ta en massa prover såsom blodtryck & syresättning. Allt visade fint förutom just det där jävla rosslet...

Han fick andas adrenalin. Igen. William hade inget emot detta eftersom det var en häftig pryl som det rök ur och kom kall luft från, och så var ju sköterskan som höll i den himmelens söt också. Endast EN gång under alla dessa provtagningar denna dag blev han ledsen, och det var när de stack honom i fingret. Då kom det fram ett så fjantigt grin att både Fredrik, jag och sköterskan började skratta. 30 sekunder senare kom han på att det visst inte var så farligt ändå, och fortsatte sitt studerande av sköterskan.

Barnläkaren kom sen in och lyssnade på honom efter adrenalinandningen. Han visade viss förbättring, men sa att han ville att vi skulle stanna kvar över natten. Jag, som fortfarande hade magkänslan att det inte var någon fara med William, lyckades till slut övertala barnläkaren att han skulle få andas EN gång till. Och efter det så var det bara lite lite rossligt kvar, så han släppte iväg oss efter lite information om varningstecken på William.

Ja, så mycket information vi nu kunde förstå eftersom barnläkaren var relativt nyimporterad från något land långt långt borta. Vi lyckades iallafall förstå att effekten av adrenalinet kunde avta efter 2-3 timmar.

23:30-00:00 nån gång kom vi hem. Vi gjorde oss redo för sängen och la oss. Då började tankarna snurra igen. Tänk om han inte andas imorgon när jag vaknar? Hur fan tacklar man en sån sak? Skulle vi stannat kvar? Samtidigt hade jag fortfarande magkänslan kvar att William är på bättringsvägen och att vi alla tre mår bättre av att tillfriskna i lugn och ro hemma. Ja, jag var ju inte särskilt pigg jag heller eftersom även jag hade åkt på förkylningen. Men som vanligt så tänker man ju mer än vad som är hälsosamt.

Men idag, onsdag, visar William ännu en klar förbättring och hjärnan har städat upp sig lite efter gårdagen. Jag är inte ett dugg orolig nu. Det känns ändå ganska skönt att sjukvården tar mitt barns symptom på största allvar och inte skickar hem oss med en Alvedon, som sjukvården har en tendens att kunna göra då det gäller oss vuxna.

En stor eloge ska Sundsvalls akutmottagning ha, för deras effektivitet denna kväll!