emma navine

Igår tog jag mig i kragen och gjorde en fabriksåterställning av min Samsung Galaxy S2 för första gången, trots x antal uppdateringar. Systemet verkligen slukade batteri på slutet, jag fick ladda den först på natten, och sen på kvällen igen - även fast jag bara spelar Wordfeud och kollar lite Facebook på den om dagarna. Så har den haft en ful ovana att tvärslockna, och sen inte velat starta på powerknappen. Har iallafall gruvat mig länge inför att göra återställningen, för alltid är det väl nåt man kommer sakna, spelsavings eller inställningar av nåt slag. Hur som helst, igår tog jag mig som sagt i kragen och gjorde det.

Började med att spara kontakter både på SIM-kortet och på en fil på datorn. Förde över alla foton, videos och annat lull-lull, trots att jag haft två program som ständigt gjort en backup på min dator. Konstaterade att mina appar fanns sparade i Playbutiken. Sen vare inget mer va? Nä. Då kör vi, tänkte jag.

Gick som smort det där.
Tills jag skulle koppla upp telefonen på Wi-Fi'n igen.

Jag hade skickat ett SMS till mig själv, där jag hade skrivit ner WPA-nyckeln till bredbandet. Mäh, vad konstigt, inga SMS? En sekund senare gick det upp för mig att jag helt och hållet missat att spara alla SMS!

"Har du skottat åt mig än? /Fredrik" var det allra första SMS:et som Fredrik skickade till mig, för ganska precis två år sedan nu. När jag ville känna mig extra kär, eller sådär härligt underbart nostalgiskt plockade jag fram de meddelandena och bara njöööt.

Tröstande, söta och kärleksförklarande SMS från mamma, åratal tillbaks...

Puts väck. Tomhet. Saknad!

Framtidens SMS lär väl handla om avföring, välling, barnpassning och handlingslistor till Fredrik.

Fans jävla helvete!! Hur klantig får man bli!?