emma navine

Så igår var det dags - första vaccinationen. Här och där, lite då och då läser man om griniga ungar, hög feber och andra negativa biverkningar. Jag var minst sagt nervös! Till på köpet hade han varit riktigt stingslig precis hela förmiddagen. Och jag tänkte att det lär ju inte precis bli bättre efteråt...

Vi började med vägning & mätning. 6475 tung, 61 lång. Han följer sin kurva till punkt och pricka :)

Sen fick jag sätta mig med honom i knät, och hjärtat rusade precis som om det var jag själv som skulle bli stucken. Tack och lov så såg jag bara Williams bakhuvud när de stack honom i låren. Alldeles innan log han mot pappa Fredrik, sen kom gallskriket. Superdupermegajätteont i mammahjärtat-skriket. Tänkte i mitt stilla sinne hur fan ska det här gå? Jag hade packat ner mat som sista utväg ifall han inte skulle sluta gråta.

Men min lilla hårding tystnade cirka 40-50 sekunder senare, och innan vi hade lämnat BVC hade han till och med bjudit oss på ett leende!

När vi kom ut till bilen hade han slagit igen sina blå, och han fortsatte att sova i bilstolen i köket en timme efter att vi hade kommit hem. Sen när han vaknade så la jag honom i babygymmet och där inledde han en lång och högljudd diskussion med Laban och Labolina, tills han fick mat vid 20:00 och somnade. Han vaknade 8 timmar senare och ville ha mat för att sedan somna om till 7.

Idag har han lite feber, men är inte speciellt missnöjd ändå. Nu ska vi åka och tvätta hos min mamma, så vi får väl se hur det går :)

Stolt mamma ❤

Jag förstår inte hur jag lyckas! Efter lite klick och tryck och jox på försäkringskassans hemsida, så dimper det efter några dagar in en slant på kontot - trots att jag fortfarande inte begriper ett jota av det hela. Helt otroligt, vilken bedrift!

 

Sen får man höra folk som i princip är försäkringskassaexperter svära ve och förbannelse över att det krånglar eller tar tid. Ett tag trodde jag till och med att föräldrapenningen skickades ut automatiskt typ två-tre gånger i månaden, men nu börjar jag nog sakta men säkert förstå att det gör den ju inte, för nu var det ett tag sen jag fick nåt. Haha. Så det är väl dags att gå in och göra några magiska klick på random datum i den söta lilla almanackan dom har där.

 

Egentligen så skulle jag vilja förstå precis allting, vetgirig som man är. Faktum är att det gnager rätt hårt att inte förstå det här. Men sist jag försökte hade de då rakt inte Emma-anpassat sina förklaringar. Jag har ju hört talas om jämställdhetsbonus och grejer, vilket kan vara behändigt att förstå sig på... i vanliga fall klassas jag inte som en efterbliven, inte vad jag vet iallafall. Men i det här fallet är jag tydligen helt jävla hjärndöd.

Jag hade inte tvekat en sekund på att hoppa över alla föräldraträffar och spenderat den tiden åt en försäkringskassekurs istället. Hur vridet det än låter så är det bannemig lättare att läsa sig till livet som förälder, än hur man ansöker om en stackars föräldrapeng.

Jag vet inte ens vad jag får per dag. Jag vet än mindre hur mycket jag får ut på en månad. På specifikationen jag får hem står det att jag fått ersättning för 2, 3, 2, 4, 2 och 3 dagar. Varför? Varför inte bara skriva 8 feb - 8 mars, si och så mycket fick du? Fast det kanske är jag som ansöker tokigt, så det är därför jag får en tokig spec. Det vet jag ju inte eftersom jag inte själv vet vad jag ansöker om.

Men jag ser det från den ljusa sidan: Mina dagar lär ju räcka rätt länge på det här viset...

Efter badet & massagen ikväll somnade William sittandes i soffan, så han tippade omkull, och fortsatte sov. Slagen hjälte! ^^

Annars då?

Jag har tillfrisknat och Fredrik har hunnit insjuknat och blivit på bättringsvägen medan lillprinsen fortfarande bara är på bättringsvägen. Idag är det 10 dagar sedan den första hostan kom. Stackars liten. Men det märks fortfarande ingenting på honom att han lider på något sätt, snarare tvärtom. Under dessa 10 dagar har han surrat och skällt på teven som aldrig förr. Man märker fortfarande stor skillnad för varje vecka som går och det är sjukt kul att se!

Idag är det även 10 dagar sedan han började sova hela nätterna. Han somnar vid 18-19 nere i soffan/vagnen. När jag sen ska gå och lägga mig någon gång mellan 22-01 så väcker jag honom, byter packning, svider om till pyjamas och trycker i honom 180 ml ersättning. Sen sover han i sin säng fram till 07-08 på morgonen. Det skulle vara jävligt intressant att få veta hur länge han skulle sova nere om jag inte väcker honom när jag vill gå och lägga mig...

Har även börjat sälja Williams urväxta kläder på Tradera. Har annonser ute för andra gången nu. Första svängen fick jag 50 spänn för ett par urtvättade pyjamaser samt 157 spänn för ett set med Smurfarna. Härligt med lite klirr i kassan och plats för nya kläder! ;D

Klirr i kassan sa det även igår då jag fotograferade en bekants bröllop. Samtidigt som det är skönt att komma ifrån bebiskräket och bajsblöjorna så saknar man honom så barnsligt mycket, de få timmar man lyckats vara ifrån honom...

I fredags började William hosta. I söndags hade han hunnit blivit både snorig och rosslig i halsen och på måndagen hade han även lite feber och sov mest hela dagen. Så på tisdagmorgon mailade jag Anna på BVC och berättade detta eftersom jag hade läst mig till att man alltid skulle kontakta vården om ett barn under 6 månader blivit förkylt.

Hon ringde upp och efter en stunds pratande tyckte hon nog att det var bäst om någon fick lyssna på William, för säkerhets skull. Jag var inte alls orolig eftersom han t.o.m. blivit bättre på tisdagen, och varit glad, nöjd och ätit normalt under hela perioden. Så kl. 13:30 fick vi tid på VC i Kramfors.

 

Där konstaterade dem att han syresatte sig bra, men att det var trångt i luftvägarna. Han fick andas adrenalin 2 gånger, då han inte riktigt visade någon förbättring efter första gången. När läkaren hade lyssnat på honom för andra gången så sa hon att hon ville att en barnläkare skulle lyssna på honom, men att det var fullsatt i Sollefteå ifall William skulle behöva bli inlagd så hon sa att vi skulle åka till akuten i Sundsvall.

INLAGD!?!??? Tusen tankar, panik, vadå INLAGD?? Sundsvall? AKUTEN? Hallåååå? Är det så jävla allvarligt!?! Han skrattar, han är vaken, han är glad & nöjd och äter och kissar och bajsar och beter sig ju precis som vanligt?? Och kunde hon inte ha konstaterat det här LITE tidigare, kanske inte låtit oss vänta i väntrummet i TVÅ timmar INNAN hon beordrade oss iväg på ett sånt äventyr?

Ett par förtvivlade, oroliga och fundersamma föräldrar for hem och packade en vara-borta-ett-par-dar-väska...

19:05 checkade vi in på akuten i Sundsvall. Vi blev inkallade direkt och de började genast ta en massa prover såsom blodtryck & syresättning. Allt visade fint förutom just det där jävla rosslet...

Han fick andas adrenalin. Igen. William hade inget emot detta eftersom det var en häftig pryl som det rök ur och kom kall luft från, och så var ju sköterskan som höll i den himmelens söt också. Endast EN gång under alla dessa provtagningar denna dag blev han ledsen, och det var när de stack honom i fingret. Då kom det fram ett så fjantigt grin att både Fredrik, jag och sköterskan började skratta. 30 sekunder senare kom han på att det visst inte var så farligt ändå, och fortsatte sitt studerande av sköterskan.

Barnläkaren kom sen in och lyssnade på honom efter adrenalinandningen. Han visade viss förbättring, men sa att han ville att vi skulle stanna kvar över natten. Jag, som fortfarande hade magkänslan att det inte var någon fara med William, lyckades till slut övertala barnläkaren att han skulle få andas EN gång till. Och efter det så var det bara lite lite rossligt kvar, så han släppte iväg oss efter lite information om varningstecken på William.

Ja, så mycket information vi nu kunde förstå eftersom barnläkaren var relativt nyimporterad från något land långt långt borta. Vi lyckades iallafall förstå att effekten av adrenalinet kunde avta efter 2-3 timmar.

23:30-00:00 nån gång kom vi hem. Vi gjorde oss redo för sängen och la oss. Då började tankarna snurra igen. Tänk om han inte andas imorgon när jag vaknar? Hur fan tacklar man en sån sak? Skulle vi stannat kvar? Samtidigt hade jag fortfarande magkänslan kvar att William är på bättringsvägen och att vi alla tre mår bättre av att tillfriskna i lugn och ro hemma. Ja, jag var ju inte särskilt pigg jag heller eftersom även jag hade åkt på förkylningen. Men som vanligt så tänker man ju mer än vad som är hälsosamt.

Men idag, onsdag, visar William ännu en klar förbättring och hjärnan har städat upp sig lite efter gårdagen. Jag är inte ett dugg orolig nu. Det känns ändå ganska skönt att sjukvården tar mitt barns symptom på största allvar och inte skickar hem oss med en Alvedon, som sjukvården har en tendens att kunna göra då det gäller oss vuxna.

En stor eloge ska Sundsvalls akutmottagning ha, för deras effektivitet denna kväll!

Både igår och idag har jag gått igenom bilder på William för att sortera ut vilka jag ska framkalla. Båda gångerna slog det mig att det inte finns en enda vettig bild på William och mig tillsammans, och det värsta är att det tyvärr inte kommer bli särskilt många i framtiden heller. Jag må vara kvinna och kan göra två saker samtidigt, men att stå både bakom och framför kameran är svårt.

Det må låta som en petitess, som nåt en annan kanske inte ens skulle ha reflekterat över. Men jag finner fotografier otroligt viktigt och en stor del av mitt liv. Jag blir därför riktigt jävla sorgsen över att komma till insikt med det här...

Visst kan min sambo lokalisera exponeringsknappen på kameran, och han är även så duktig att han kan trycka på knappen. Men kräsen som man är så ska ju inställningarna, ljuset, vinklarna och estetiken i övrigt vara rätt också och där går han dessvärre bet. Jag hade till och med en liten kameralektion med honom innan vi fick William, eftersom det mest troligt skulle bli han som fick ta de allra första bilderna. Likt förbannat togs alla kort med en ISO på 1600 och bilderna blev grumligare än ett akvarium som inte sett röken av någon slags rengöring sen Internet uppfanns.

Just nu känns det mest bara anus att vara estetiskt lagd. Jag vill ju också kunna tycka om fula bilder.

Annars mår vi bra.