emma navine

Part 1 - igår.

Mulet och mörkt ute: jag hade inte en sportslig chans att ta kort inomhus, utan att behöva använda mig av den värdelösa inbyggda blixten på min systemkamera. Iallafall inte en bit in i rummet, och med den mörka bakgrund jag planerade att använda mig av. Men för att uppnå ett någorlunda ljusinsläpp så la jag ut ett vitt lakan på dubbelsängen som står alldeles intill ett fönster. Tog av pojken kläderna och satte på honom tomteluvan och började fota.

Insåg ganska snart att det skulle krävas cirka 100 kort för att få 1 bra. Grabben är mer vild än tam. Han ålade mest bara runt, för att inte tala om de få millisekunderna man har på sig att ta ett kort innan han har hunnit tagit av sig tomteluvan. Sedan intresserade han sig mer för att slita i snoppen än att titta på mig. Men det faktum att han var påväg att rulla utanför sängen ett flertal gånger gjorde att jag gav upp den idén...

Part 2 - idag.

Idag var det ljusare ute, så jag satte genast igång. Sköt bort vardagsrumsbordet från mattan och drog mattan intill väggen jag ville använda mig av. Bara detta var ett projekt eftersom jag fick "hjälp" av William.

Ställde dit tomten. Tog fram ett par inslagna julklappar och la bredvid. Konstaterade att jag hade okrossbara julgranskulor - perfekt! Dom kan han ju leka med... tog på grabben tomtedressen och mössan och placerade honom på mattan, bredvid tomten.

Julgranskulorna var kul tills han insåg att de inte gick att äta. Tomten välte han, och den där mössan var mer av än på. Julklapparna jag hade lagt ut får jag nog slå om, för julklappspapperet är både fuktskadat och trasigt.

Tills jag kom på att jag hade köpt sockerfria pepparkakor! Tänkte att, då sitter han ju åtminstone still... en stund... Sprang och hämtade en som han fick mumsa på, men då var ju problemet att jag inte fick någon som helst kontakt med honom istället. När pepparkakan var uppäten, eller ja, uppäten och uppäten: När pepparkakan hade lösts upp av all saliv och pojken, samt dressen, var täckt av en brun gegga började jag städa undan.

Och det var väl ungefär då jag bestämde mig för att köpa julkort på ICA istället.

Det är rart med barn!!

Williams nya, aktiva livsstil har gjort underverk på vågen! Idag var vi på 10-månaderskontroll på BVC och han är nu väldigt nära medelstrecket med sina 10,2 kg. Gudskelov börjar även hans huvud att inta något normalare proportioner, och det tackar jag verkligen för. Jag vet inte hur många tröjor, t-shirts och bodys jag har fått hätt iväg, helt oanvända, pågrund av det där överdimensionerade huvudet!

I samma veva som jag skrev det förra inlägget, började sonen dra sig framåt på händerna. Idag såg jag att han börjat ta hjälp av benen också, så nu går det riktigt fort emellanåt. Speciellt om katten är i närheten. Till kattens stora fasa, förstås. Det är tur att katten är snäll, även om det i princip är raka motsatsen till vad William är med katten ;)

För en vecka sedan hittade jag ett litet riskorn i Williams söta lilla trut. Helt oväntat var det, för jag hade nog räknat med gnäll, feber eller diarré - men han visade inga tecken på tandsprickning alls. Ibland undrar jag om han överhuvudtaget kan känna smärta...

Det går minst sagt framåt... med rasande fart... och jag saknar bebistiden nåt så fruktansvärt, men visst är det kul att se hur mitt lillhjärta utvecklas också :)

Bebisar gillar fasta rutiner. Min med, ibland. William har sen han föddes sovit lunch i vagnen som stått i vardagsrummet, med teven igång. Samma sak, varje varje dag. Vagnen, som han förresten växte ur för flera veckor sedan, men jag har gruvat mig så inför att lunchnatta honom i spjälsängen i hans rum, för jag har antagit att det skulle innebära dagar, kanske veckor, av grin och gnäll... men... min pojk slutar aldrig att förvåna!

Vår dagsrutin går till som så, att han vaknar runt 9-isch, får 3:ans ersättning och efter två timmar lite lunch, varpå jag direkt lägger ner honom. Igår la jag ner honom i sin spjälsäng för allra första gången under dagtid. Han slocknade direkt. Och sov i tre timmar (!) tills han vaknade och då låg och brummade en stund för sig själv i sängen. Samma sak idag. Helt borta så fort huvudet hamnade på kudden. Jag blir så stolt och kärleksfylld och imponerad och glad och överväldigad att jag bara vill ställa mig på Sveriges högsta topp och skrika rätt ut vilken underbar och snäll pojke jag har!

Man tror att man upplevt kärlek förr, och det kanske man har också. Men kärlek till en medmänniska är något helt annat än den kärlek man känner till sin egen skapelse, sitt eget kött och blod. Det är stor skillnad på kärlek och kärlek. Den lilla människan man burit på i över 9 månader, och som man kan gå genom eld och vatten för att se till så att den lilla människan har det bäst... min son. Mitt allt!

Fast ibland blir det grin och gnäll också, förstås. Men över ganska så obegripliga saker. Som helt plötsligt vill han absolut inte åka bil, eller sitta på golvet, eller äta, eller... och sen kommer man till såna här saker som det är förståeligt och väntat att han ska göra uppror mot. Och så går det galant istället. :)

Vad det gäller utveckligen så upplever jag honom lite sen, men jag är glad så länge han sitter still. Han kryper inte än, även om det är på gång hela tiden. Han har däremot börja sätta sig upp själv, från liggande position på golvet. Han säger (förmodligen) inte mamma, men han vet vad lampa är. Säger jag lampa så tittar han (och ibland pekar) på lampan. Jag skulle fortfarande kunna ha spjälsängen på det övre läget, för han är inte intresserad av att dra sig uppåt. Inte ens i liggdelen till barnvagnen, trots att det finns mycket att ta tag i för att ha sig upp. Han tar dock några stapplande steg med sin läragåvagn innan han drösar ner i golvet. Så han är troligtvis en gå-are och ingen krypare :)

Men som sagt, ju längre han är still, desto gladare mamma... ;)

Det vackraste som finns <3