Minst fyra par ur vår föräldragrupp är föräldrar nu. Och själv sitter man här med tjockmagen och känner inte ett jota! Det är nog bara gröt i den här magen. En väldigt livlig gröt...
Veckorna går rätt fort ändå. Det är inte det, att jag har tråkigt på nåt sätt. Inte alls. Men jag vill helst inte spendera julafton på BB. Allra bäst vore det ju om man till och med fick nån veckas tid till att hitta någon form av rutin efter att vi kommit hem, innan julafton.
Julafton är väl egentligen inte en stor grej för mig, som har växt upp i ett pyttelitet släkte. Julklappar är mest bara ett utbyte av pengar. Tomtar är fula och jag äter gärna pizza på julafton. Men allt det där kommer ju såklart förändras nu när den lille kommer. Och för den lilles skull (och mammas bekvämlighet) vore det förstås bra att slippa julstöket mitt i födelsedagsfirandet.
Man vill få det överstökat. Om du vet att du måste slå tån i tröskeln, inte skulle du väl vilja vänta in i det sista innan du gör det? Märklig liknelse kanske, men det är lite så jag känner. Dra ut på smärtigheterna, nädutackdu, görne nu eller skit i nä! Samma var det när jag tog mina tre hål i läppen. Jag stod inte och velade med nålen i många sekunder inte, tjopp in, fort ska det gå! Fast ut den här gången då :)
Nu har jag visserligen väntat i snart nio månader, men du förstår vad jag menar. Jag får nog ställa om mig på att åtminstone inte se ut såhär efter den 8:e då jag är beräknad. Är jag såhär otålig nu, så vill jag inte veta av mig själv efter den 8:e...
Den här Fredrik Tjärnlund-typen alltså. Den snarkande orsaken till att jag varit olyckligt sömnlös de fyra senaste timmarna. Men mitt i all frustration mot karln så kan jag ändå erkänna att det känns förbaskat bra att vänta hans barn, att jag därmed ska få den stora äran att ha honom i mitt liv i minst 18 år till...
Står iallafall ut med honom i några veckor till åtminstone. Han ställde ju faktiskt fram fotbadet åt mig härom kvällen. Det finns alltså hopp! ;)
Annars då? Har städat, tvättat, julpyntat, lagat mat, bakat, satt om blommor, sprungit upp och ner för trappor och pallar, burit tungt och flängt runt rent allmänt mest hela helgen. Still no baby. Faktum är att jag hade mer sammandragningar vid fysisk ansträngning innan de vände på bebis. Så jag antar att skitungen gillar sin nya position därinne...
Jag lovar dig kiddo, du vill inte fylla år i december när mamma ska julstäda och köpa julklappar och julpynta. Så vad säger du, ska vi göra en kraftansträngning imorgon så du slipper få julklappspapper på dina födelsedagspresenter?
En sak är då säker, bestämmer du dig för att stanna efter BF den 8 december så ska du tamigfan få torr julskinka och billig rödbetssallad på din gräddtårta för resten av ditt liv! Men jag hoppas att du bråds på far din och är lydig och snäll...
Finns det egentligen något framforskat, utstuderat och dokumenterat sätt för att öka chanserna till att en förlossning sätter igång? Någon som vet?
Tänkte testa skriva ett inlägg från mobilen för första gången. Fördelen med att jag inte har ett tangentbord att knappra på är att jag inte bli lika långdragen ;)Har varit hos barnmorskan idag, alla prover visade bra och bebis har fortfarande huvudet mot utgången! Jag var lite orolig att endera urinprovet eller blodtrycket skulle vara galet eftersom jag är så himmelens trött och slut även fast jag får sova skapligt... men jag antar att det är kroppens sätt att förbereda sig inför förlossningen. Som jag för övrigt hoppas blir av väldigt snart. Min längtan efter bebis och rörelseförmåga börjar bli outhärdlig... och så vill jag ju hellre ha ett novemberbarn :)Nä, nu ids jag inte skriva nå mer! Fredrik längtar nog också efter att min rörelseförmåga ska återuppstå, så han slipper måla mina tånaglar igen ;)
Jag var in på ett yttre vändningsförsök av bebis igår, eftersom skitungen låg med rumpan neråt på ultraljudet i måndags. Pax att inte föda ut en unge i det läget, liksom! Från det att jag hade fått beskedet att ett vändningsförsök skulle göras tog det cirka 18 timmar innan det faktiskt gjordes, vilket jag är oerhört tacksam över, för eftersom jag är så himla duktig på att oroa mig över eventuella komplikationer så var jag ändå helt slut i huvudet av oro och stress. Och hunger och törst, då jag var tvungen att fasta ifall de skulle behöva plocka ut bebis via snitt...
Det gick till som så att bebisen CTG-överbevakades 20 minuter innan (för att kunna jämföra kurvorna före & efter). Jag fick en kanyl i handen, där de sen gav mig avslappnande så att min livmoder inte skulle göra uppror och dra sig samman när de tryckte bebis på plats. Läkaren kom, och konstaterade via ultraljud hur bebisen samt moderkakan låg, för att kunna trycka på rätt sätt. Sen sänkte de mitt huvud bakåt i sängen där jag låg, medicinen injicerades, och den otäcka bieffekten hjärtklappning satte igång samtidigt som det var i princip omöjligt att andas pågrund av ett ton livmoder som pressades mot min bröstkorg... sen tog läkaren ett stadigt grepp runt bebis rumpa, letade åt huvudet, och började joxa runt det. För mig kändes det som att ingreppet tog minst en timme, men det var över på bara några få minuter. 50% av vändningsförsöken misslyckas, men vi hade turen på vår sida. De sa att det var en samarbetsvillig bebis jag hade därinne :)
När det var klart satte de igång överbevakningen igen och jag ville mest bara att de skulle gå ut, för jag blev så otroligt trött att jag hade svårt att svara på tilltal, mest på grund av lättnaden att det var över och hade gått bra men även på grund av medicinen.
En timme senare kom barnmorskan in och kopplade bort CTG-maskinen och berättade att det såg jättebra ut och plockade bort kanylen i handen. Även läkaren kom tillbaks och kontrollerade via ultraljud att bebis inte hade vänt tillbaks sig. Sen fick vi åka hem, men med ett obligatoriskt korvstopp på OK så klart!
Idag känns det som att jag har feber i mitt bäcken, ömt och varmt. Jag antar att det är på grund av gårdagens påfrestning men så är jag väl ovan att ha ett huvud där, istället för två små fossingar... som jag längtar sååå efter att få snusa på..!
Här ligger jag efteråt och tittar på värksiffran och bebis hjärtljud. :)
Summa summarum så var hela upplevelsen otroligt obehaglig, men samtidigt så jävla mäktig!
Jag måste bara få skriva av mig. För jag mår så bra! Jag har foglossning och sendrag i arslet och tar mig framåt som om jag har sketet ner mig MEN JAG HAR ETT FUNGERANDE KÖK!! Igår lagade jag till en mumsig lasagne och jag bara njöt över att få duka undan mätt och belåten i mitt eget hem. Fantastisk känsla.
Så nu kan jag äntligen fokusera på det som komma skall! Igår skickade jag in papper till Försäkringskassan och idag ska jag packa BB-väskan. Sen ska jag sitta på arslet och njuta. Jag bor i ett hem igen, och inte en byggarbetsplats. Det luktar inte längre sågspån och målarfärg utan rengöringsmedel och matos. Jag ska svulla på soffan och brodera barntavlor. Eftersom jag bara har gått upp de kilon som tillhör bebisen (fostervattnet, förstorade bröst, ökad vatten & blodmängd + bebis vikt osv) kan jag dessutom svulla med gott samvete, utan att behöva gruva mig inför alla långa promenader gravida brukar kunna få ta efteråt ;)
Till och med på bilfronten kan jag pusta ut, otroligt nog. Fredrik gjorde mig till den lyckligaste blivande mamman som finns när han slog till och köpte en superfin familjevänlig V70. En '07:a. Så jag är rätt nojig över alla trottoarkanter, buskar och stubbar som finns överallt. Man är ju lite yrsig den första tiden som körkortsinnehavare och man gör alltid nån blunder. Men när jag gör min sitter jag förhoppningsvis i min buckliga lilla söthög till bil!
Som jag skrev förra gången så låg bebis i säte vid förra ultraljudet. Men jag är inte så säker på det längre. Jag tycker nästan att magen har sjunkit lite, och så känner jag mer puffar upp mot bröstkorgen. Men jag vet inte. Det kan vara önsketänkande, så vi får se vid ultraljudet på måndag. :)
Fredrik längtar nog också efter att min rörelseförmåga ska återuppstå, så han slipper måla mina tånaglar igen ;)
