Williams första tandläkarbesök
Kategori: Allmänt
Så var William 9 månader och ännu har inget bakslag kommit... han är fortfarande så snäll så snäll, och sover så länge att jag oftast missar nyhetsmorgon som slutar 10. Men det har jag mig själv att skylla, eftersom jag lägger honom så sent som 21. Vi ska väl börja vända på dygnet... snart. ;)
Inga tänder än, så snällheten lär ju gå över. Fast i tisdags slösade mamma, jag och William bort en timme av våra liv på att sitta hos tandläkaren för Williams räkning... så meningslöst så det finns inte! Jag höll på att dö när hon visade mig hur man borstade tänderna, på en tandprotes. Lååångsamt och förklarande. Nähä no shit, vilken tur att du visade för jag är bara 24 och har inte lärt mig det än! Sen visade hon mig även vad tobak gör mot tänderna. Jag frågade rätt ut om det inte var lite tidigt att föra det på tal, då det är en sisådär 12 år kvar innan det där med att avskräcka sonen för tobak blir aktuellt, men nä, det tyckte minsann inte hon. Så där satt vi tre, en timme, och hade jättetråkigt. Mamma satt och nickade till. Det är ju tur att jag har en snäll son, som accepterar det mesta och har ett tålamod som inte är av denna värld...
Jaja, han fick ju en tandborste åtminstone... fast det är en rätt så dålig ersättning för den där timmen, speciellt eftersom William mest uppskattade plasten som var på den. :/
Annars, som de flesta vet, så ligger Williams morfar på sjukhus. Jag skjutsade in honom akut till Örnsköldsvik onsdagen den 18:e. I fredags ringde hans läkare och förklarade att han åkt på en svår blodförgiftning, och en misstänkt blodpropp i armen och kanske även en mindre hjärtinfarkt. Senare den kvällen ringde sjukhuset och berättade att de tagit ner honom på intensiven, då läget var kritiskt. Dagen därpå ringde de och berättade att han akutopererades den natten, och efteråt sövdes ned och lades i respirator så han slapp lida. Vid det läget trodde jag att jag hade sett pappa för sista gången, och att han aldrig skulle få möjlighet att ta med sitt barnbarn, sin stolthet, på den där efterlängtade skoterturen, eller ta med honom i traktorn, eller på motorcykeln, eller... listan kan göras lång, då pappa äger alla småpojkars drömfordon...
Inga tänder än, så snällheten lär ju gå över. Fast i tisdags slösade mamma, jag och William bort en timme av våra liv på att sitta hos tandläkaren för Williams räkning... så meningslöst så det finns inte! Jag höll på att dö när hon visade mig hur man borstade tänderna, på en tandprotes. Lååångsamt och förklarande. Nähä no shit, vilken tur att du visade för jag är bara 24 och har inte lärt mig det än! Sen visade hon mig även vad tobak gör mot tänderna. Jag frågade rätt ut om det inte var lite tidigt att föra det på tal, då det är en sisådär 12 år kvar innan det där med att avskräcka sonen för tobak blir aktuellt, men nä, det tyckte minsann inte hon. Så där satt vi tre, en timme, och hade jättetråkigt. Mamma satt och nickade till. Det är ju tur att jag har en snäll son, som accepterar det mesta och har ett tålamod som inte är av denna värld...
Jaja, han fick ju en tandborste åtminstone... fast det är en rätt så dålig ersättning för den där timmen, speciellt eftersom William mest uppskattade plasten som var på den. :/
Annars, som de flesta vet, så ligger Williams morfar på sjukhus. Jag skjutsade in honom akut till Örnsköldsvik onsdagen den 18:e. I fredags ringde hans läkare och förklarade att han åkt på en svår blodförgiftning, och en misstänkt blodpropp i armen och kanske även en mindre hjärtinfarkt. Senare den kvällen ringde sjukhuset och berättade att de tagit ner honom på intensiven, då läget var kritiskt. Dagen därpå ringde de och berättade att han akutopererades den natten, och efteråt sövdes ned och lades i respirator så han slapp lida. Vid det läget trodde jag att jag hade sett pappa för sista gången, och att han aldrig skulle få möjlighet att ta med sitt barnbarn, sin stolthet, på den där efterlängtade skoterturen, eller ta med honom i traktorn, eller på motorcykeln, eller... listan kan göras lång, då pappa äger alla småpojkars drömfordon...
Men min pappa är en riktig tjurskalle, för här i veckan har vi bara fått gladare och gladare besked, och idag ringde t.o.m. pappa själv till mig. :) Den känslan - oslagbart!
Nu återstår bara att se så han återhämtar sig som han ska :)
Nu återstår bara att se så han återhämtar sig som han ska :)
Stoltaste morfarn i världen ♥♥